Det är en inte ovanlig uppfattning att riksdag och regering har det överordnade ansvaret för allt inom politiken.

Det är inte sant.

Kommuner och regioner har ansvaret för en stor del av välfärdstjänsterna, med lagstiftning som bas men med en långtgående självständighet när det gäller de konkreta verksamheterna.

Detta lokala självstyre brukar ses som mycket värdefullt: vården, skolan och omsorgen kan påverkas lokalt och ges den utformning som är klokast med hänsyn till de lokala behoven och förutsättningarna.

Men det finns några problem. Ett av dem är finansieringen. Varken kommuner eller regioner kan klara den helt på egen hand, och svårigheterna har vuxit i takt med att kommunalskatten nått nivåer som är svåra att höja mycket mer.

Bidragen har urholkats under många år och inte svarat mot behoven.

Anne-Marie Lindgren

Det behövs alltså ett tillskott av statliga bidrag. Storleken på dem är emellertid beroende av riksdagsmajoritetens välvilja.

Den har för all del varit rätt stor på senare tid, men bidragen har urholkats under många år och inte svarat mot behoven.

Vilket har samband med de stora skattesänkningarna under främst Alliansens tid, som minskat utrymmet för statens utgifter.

Coronakrisen har, med obehaglig tydlighet, visat på effekterna av det. Den dåliga arbetsorganisationen inom äldreomsorgen hänger ihop med behovet att hålla nere personalkostnaderna.

Kostnadsproblemen har förstärkts av privatiseringarna, som skapat en mer splittrad ineffektiv organisation. Och där vinstkraven hos de privata aktörerna lett till ännu högre krav på lägre personalutgifter.

Alltihop har samverkat till sämre kvalitet för dem som behöver omsorgen.

Sjukhusen har länge varit underbemannade. Det är bara en fantastisk arbetsinsats av personalen som gjort att man klarat de extrema vårdkrav epidemien ställt.

Men framför allt måste det statliga ansvaret för finansieringen av välfärden preciseras.

Anne-Marie Lindgren

Men det har blivit problem att klara testning och smittspårning, och det har funnits uppenbara brister i krisberedskapen vad gäller medicinsk utrustning.

Det finns skäl att se över dagens ansvarsfördelning mellan staten å ena sidan och kommuner och regioner å den andra. Fast utan att glömma att det lokala inflytandet faktiskt är betydelsefullt.

Men framför allt måste det statliga ansvaret för finansieringen av välfärden preciseras. Det tvingar dessutom regering och riksdag att precisera effekterna för välfärden, om de fortsättningsvis ska finansieras av skatter.

En tredje slutsats är att man inte kan försämra villkoren för de anställda inom välfärden utan att det får effekter också för medborgarna.

Tillräcklig personalstyrka, bra personalledning och bra arbetsmiljöer är en förutsättning för bra verksamheter.

Det gäller för övrigt inte bara för välfärdstjänsterna!