”Arbetarrörelsen måste peka ut riktningen”
"Vi kan upprepa mantrat om att det här egentligen inte är vår politik, men i betraktarens ögon framstår vi bara än en gång som nidbilden av en pamp som sätter makten före principer och arbetarpolitik", skriver Henrik Johansson, ombudsman på Fastighets, grundare av ”Inte rasist, men” och före detta industrielektriker.
Ungefär en gång per år skriver jag en krönika, en status i sociala medier eller i annat forum om hur arbetarrörelsen inte kan agera som en vindflöjel. Att väljarna ogillar en dåligt kopierad politik och alltid kommer att välja originalet.
Exemplen på detta är många, för många att ens lista, men trots detta återkommer jag till just dessa ord år efter år: Arbetarrörelsen måste peka ut riktningen. Dit ska vi. Och varje kompromiss vi gör ska vara ett steg i den riktningen annars får det vara.
Bara 8% av de väljare vi ska företräda anser att avtalet är något att ha, samtidigt som över hälften av våra väljare säger bestämt: Tack, men nej tack!
När januariavtalet undertecknades överöstes vi av partitrogna tyckonomer som förklarade att det här var den minst dåliga lösningen. Tar vi inte det här avtalet så kommer borgarna göra kaos av arbetsrätten var budskapet.
Exakt hur detta skulle ha gått till med en de facto svagare regering än den vi tillslut fick är fortfarande oklart men det var budskapet.
Men nu har vi facit. I SVT:s undersökning visar det sig att endast 8% av LO-väljarna anser att Januariavtalet är bra:
”Endast 8 procent anser att politiken regeringen för utifrån januariavtalet är bra medan 57 procent tycker att den är dålig. Det innebär alltså ett överhängande fara för Socialdemokraterna att LO-väljarnas flykt fortsätter och att detta i sin tur kommer att stärka både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ytterligare i opinionen.”
Smaka på det. Bara 8% av de väljare vi ska företräda anser att avtalet är något att ha, samtidigt som över hälften av våra väljare säger bestämt: Tack, men nej tack!
Förklara för mig hur det här kan vara den minst dåliga lösningen?
Inte nog med att våra väljare säger att avtalet är skräp. Det är till syvende och sist vi som går fram med politiken, vi som säger oss företräda arbetarna.
Våra väljare vill veta vad vi vill med landet. Inte bara under nästa kvartal, utan även för deras barn och barnbarn.
Och vi kan upprepa mantrat om att det här egentligen inte är vår politik och att vi är starkt kritiska. Men i ögonen hos våra betraktare framstår vi bara än en gång som en nidbild av en pamp.
En pamp som sätter makten och härligheten före principer och arbetarpolitik.
Och det är kvartalsrapporternas politik som fått oss att hamna här. Ett kortsiktigt tänk som präglas av att i huvudsak behålla makten till varje politiskt pris.
Detta trots det allt tydligare sambandet mellan just en politisk otydlighet och väljarflykten från de traditionellt stora partierna.
Det håller inte som politisk idé. Våra väljare vill veta vad vi vill med landet. Inte bara under nästa kvartal, utan även för deras barn och barnbarn.
