”Privatiseringen: De rosenröda löftena var nonsens”
"Det är dags att göra upp med de romantiska föreställningarna om privatiseringarnas alla fördelar, och skapa mer realistiska regelverk än dagens. På samma gång kan vi göra upp med idén att personal kan hanteras som maskindelar", skriver Anne-Marie Lindgren.
När privatiseringsvågen inom välfärdssektorn drog igång på 1990-talet var det ofta underverk som utlovades: Verksamheterna skulle bli bättre och billigare, och personalen få högre lön.
Resultatet blev snarare det motsatta.
Som förhållandena i äldreomsorgen tydligt visar. Villkoren där är genomgående sämre i dag än vid 1990-talets början.
En övergripande förklaring är förstås försämringen av den kommunala ekonomin i kombination med Alliansens stora skattesänkningar.
Det går inte att minska skattekvoten med fyra-fem procent av BNP utan att det får negativa effekter för det som skatterna ska betala.
Det går inte att minska skattekvoten med fyra-fem procent av BNP utan att det får negativa effekter för det som skatterna ska betala.
Inom omsorgsverksamheter är personalutgifterna den stora delen – så måste man skära i budgeten måste personalkostnaderna ner.
De extremt osäkra anställningsvillkoren inom äldreomsorgen är en följd av det.
Och som ett antal studier visar: Det är inom de privata företagen som andelen osäkra anställningar är högst. De finns förvisso också kommunalt, men det är de privata företagen som drivit på utvecklingen.
För om ett företag inom ramen för den fasta ersättningen från kommunen ska skapa utrymme också för vinster, ja, då måste man lägga litet mindre pengar på något annat.
Utöver det allmänna besparingstrycket på hemtjänsten måste alltså privata företag spara in kostnader för att möjliggöra vinst.
Just den sortens besparingar slipper ju kommunala verksamheter.
Privata företag har inga magiska trollspön som gör allting bättre och billigare.
De rosenröda löftena om allt det goda privatiseringarna skulle leda till hade den underliggande föreställningen att privata företag alltid arbetar mycket mer effektivt än offentliga verksamheter.
Vilket är nonsens.
Privata företag har inga magiska trollspön som gör allting bättre och billigare.
Hemtjänst, exempelvis, handlar om att hjälpa fysiskt lite skröpligare personer med vardagssysslor som mat och städning, och det finns inte så värst många olika sätt att göra det på.
Man kan pressa personalen att raska på litet mer, men högre kvalitet blir det inte av det.
Vad vi verkligen fått inom hemtjänsten som en följd av den fria etableringsrätten är en mer splittrad organisation, och en splittrad organisation är mer ineffektiv, det vill säga dyrare – och mycket svårare att kvalitetskontrollera.
Etableringsrätten har i praktiken kommit i konflikt med, inte stöttat, kvalitetskraven.
De usla anställningsvillkoren inom äldreomsorgen har helt uppenbart försämrat också för dem som behöver omsorgen.
Det är dags att göra upp med de romantiska föreställningarna om privatiseringarnas alla fördelar, och skapa mer realistiska regelverk än dagens.
På samma gång kan vi göra upp med idén att personal kan hanteras som maskindelar, att kopplas på och av vartefter det råkar vara läge för arbetsgivaren – och att man med det får optimalt fungerande verksamheter.
De usla anställningsvillkoren inom äldreomsorgen har helt uppenbart försämrat också för dem som behöver omsorgen.
Bra villkor för dem som jobbet är till för kräver helt enkelt bra villkor för dem som ska göra jobbet.
Och det gäller inte bara hemtjänsten!
