Vad känner du inför kandidaturen till förbundsordförande?

– Jag tackade ja till att kandidera till förbundsledningen 2018, och om man tackar ja till en sådan kandidatur och sedan blir vald, och vi hamnar i en sådan situation som vi gjort nu, där ordföranden avgår hastigt, då är det naturligt att ta ansvar för den situation som uppstått.

– Och när jag sedan fick frågan från runt om i landet om jag var villig att acceptera en nominering så var det såklart naturligt i den förpliktelsen jag har mot förbundsmötet. Men det är viktigt att man har ett stöd för det uppdrag man har.

Vilken fråga anser du är förbundets viktigaste?

– Vi är i en situation där vi över tid har tappat medlemmar, detta samtidigt som branschen har växt. Och det måste vara vår viktigaste fråga. Vi måste organisera fler, vi måste bli fler medlemmar.

Hur bör det gå till?

– Att alla potentiella medlemmar får frågan. Vi måste även fundera över om det är något vi bör ändra på för att attrahera fler medlemmar. Är vi tillräckligt tydliga med vad nyttan är med ett medlemskap? Men det finns inget facit. Man måste pröva sig fram.

Vad är din bild av vad som hände i samband med Jonas Wallins avgång?

– Kommentaren om en splittring i förbundet, det får stå för Jonas. Jag har bara suttit i förbundsledningen sedan 2018, och jag vet bara två frågor som vi har varit oense i.

– Dels anställningen av en studieombudsman, dels frågan om kommunikationsavdelningen som vi delade med Målarna, och där de sade upp samarbetet, så vi tog kostnaden för hela avdelningen. När det handlade om klimatpolitiken så handlade det inte om hur vi skulle agera, utan hur debattartikeln skulle utformas. Jag har lite svårt att se att det skulle handla om en djup splittring.

– Men det finns givetvis personmotsättningar och personkonflikter på förbundskontoret, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men det menar jag i grunden är en arbetsgivarfråga, och det måste hanteras där. Det är inget som går att ställa under proposition och som man kan genomföra demokratiska omröstningar om. Om människor har svårt att samarbeta med varandra så måste vi som arbetsgivare arbeta med att förbättra detta.

Har du någon tanke kring hur man bäst enar förbundet efter det som hänt?

– Vi måste få fler som blir involverade i vår verksamhet, fler som deltar i de beslut som fattas. Och här har vi ett folkrörelsearbete att jobba med, att få fler som känner att det har betydelse om de engagerar sig eller inte. Fler som inser att deras egen insats i organisationen är det som kommer att avgöra långsiktigt hur starkt såväl kollektivavtal som förbundet är.

– Kortsiktigt för förbundet är det viktigt att även om vi inte är samstämmiga i varje fråga så måste vi lägga sådant åt sidan, och istället ha fokus på avtalsrörelsen, vi har faktiskt ett ansvar för våra medlemmar att vi kommer bra ut ur avtalsrörelsen.

Pontus Boström

Bor: Linköping

Ålder: 55

Bakgrund: Första elektrikerjobbet var 1982 på BPA el i Karlskrona. 1989 tjänstledig för att arbeta för SSU under ett år. 1994 vikarierande studieombudsman på förbundskontoret, från 1995 ombudsman i Småland och Östergötland. 2008-2010 tjänsteman i region Östergötland med ansvar för yrkesutbildning. 2010-2014 konceptchef ETG, Elteknikbranschens gymnasium, (ansvarig för att starta och få igång konceptet). Ombudsman i Östergötland. Efterträdde 2016 Tina Nordling som regionombudsman för region Mitt. Sedan 2018 andre vice ordförande för Elektrikerförbundet.

Varför elektriker? Jag hade nog tänkt från början att göra en militär karriär. Men så praktiserade jag hos en släktning som hade en elfirma när jag gick i nian. Och där trivdes jag väldigt bra.

Aktuell: Kandiderar till förbundsordförande för Elektrikerförbundet.