I slutet av förra året var det en stor nyhet att en Sverigedemokrat blivit vald till klubbordförande på en av de viktigaste verkstadsklubbarna på SSAB. Ett val som känns omöjligt för var och en som känner till SD:s politik och inte minst synen på fackföreningsrörelsen.

Nu kan man ju säga som If Metalls avdelningsordförande, tillika tungt S-namn, att den valde SD-aktivisten visst delade förbundets grundläggande värderingar.

Hur det sedan är möjligt när dennes syn på sina medmänniskor fullständigt skriker av skillnad gentemot fackföreningsrörelsens. SD med främlingsfientlighet och fackföreningsrörelsens syn på alla människors lika värde.

Hur detta är förenligt med det SD står för är mig omöjligt att få ihop.

Ingemar E L Göransson

Det kan inte undvikas att här citera direkt ur If Metalls ändamålsparagraf:

”Industrifacket Metall ska tillvarata medlemmarnas gemensamma intresse och styrka för att skapa bästa möjliga villkor i arbetslivet och i samhället” och vidare ”värnar om ett demokratiskt samhällssystem och bygger sin verksamhet på uppfattningen om alla människors lika värde. De värderingar som vägleder förbundets verksamhet är jämlikhet, solidaritet och frihet.”

Hur detta är förenligt med det SD står för är mig omöjligt att få ihop. Men man kan ha två olika synsätt på facket.

Den valde Sverigedemokraten menar att han är facklig på jobbet och lämnar politiken hemma och till sitt uppdrag i kommunfullmäktige i Luleå. Det andra synsättet är det som stadgarna hävdar att facket skall kämpa för ”bästa möjliga villkor i arbetslivet och i samhället”.

Ska facket hålla på med politik?

När LO bildades så var det ett villkor att fackföreningarna anslöt sig till det socialdemokratiska arbetarpartiet. Skälet var att många av de frågor som facket mötte inte kunde lösas enbart med facklig verksamhet i betydelsen avtalsskrivande.

”Avtalet” begränsar sig till arbetsplatsen och dess väggar, men alla andra frågor som har betydelse för medlemmarna måste lösas politiskt.

Om fackföreningsrörelsen tillåter sig att bli så inskränkta i sitt synsätt och arbete blir det inte heller någon samhällsförändring.

Ingemar E L Göransson

Det har fungerat utmärkt tills det dyker upp partier som SD som hävdar att facket enbart ska syssla med frågor som handlar om arbetsplatsen.

Det är egentligen ingen ny företeelse. Förr kallades det för ”trade-unionism”, det vill säga en inskränkt och ofarlig syn på facket.

Högern och liberaler brukar hävda att facket inte ska syssla med politik. Men om fackföreningsrörelsen tillåter sig att bli så inskränkta i sitt synsätt och arbete blir det inte heller någon samhällsförändring, varken i stort eller smått.

”Hur är det möjligt att en främlingsfientlig arbetskamrat väljs?”

Nu valde SSAB-arbetarna en SD:are till klubbordförande. Om IF Metall låter det vara och inte lyfter bort honom med hänvisning till SD:s politik och människosyn vet vi inte i skrivande stund. (Tisdag 25/1, efter att texten skrevs, beslutade IF Metalls förbundsstyrelse att personen inte får behålla sitt förtroendeuppdrag. Reds. amn.)

Men den springande och viktigaste synpunkten är hur det är möjligt att en främlingsfientlig arbetskamrat ens väljs.

Svaret på den frågan är nog att IF Metall liksom flera andra förbund har åsidosatt den politiska skolningen av sina medlemmar och istället inskränkt sig till en syn på fackligt arbete som en fråga enbart om ”avtalet”.

”Priset för en inskränkt opolitisk syn”

Så slutsatsen blir; fackföreningsrörelsen har själv satt sig i en situation där odemokratiska krafter som SD utan problem kan infiltrera fackföreningsrörelsen.

Det är priset för en inskränkt opolitisk syn på fackföreningsrörelsens uppdrag. Lösningen är endast mer bildning och satsning på fackliga samhällsstudier.