”Ös böcker över arbetarklassen!”
"Den som läser reflekterar. Det är nog orsaken till varför borgerligheten på olika sätt försöker dra intresset från läsande och bildning till förmån för infantila lekprogram, lägger ner bibliotek och lyfter fram uselt skriven snabbköpslitteratur", skriver Ingemar E L Göransson.
Läsandet sjunker bland arbetare. Kvinnor läser mer än män och arbetarklass mindre än medel- och överklass. Minst läser unga manliga arbetare, vilket ur ett folkbildningsperspektiv är problematiskt.
Bildning är väsentligt för facklig verksamhet. Att söka kunskap gör att vi blir bättre på att förstå världen och att avslöja charlataner och folkförförare som med populistisk agitation ställer arbetare mot arbetare.
Detta istället för arbete mot kapital då den verkliga motsättningen går mellan de som skapar rikedomarna och de som tillägnar sig dem.
Undertecknad lärde sig att läsa sent. Idag vet jag att det var dyslexi, på min tid hette det att du var dum i huvudet om du var arbetarunge.
Undertecknad lärde sig att läsa sent. Idag vet jag att det var dyslexi, på min tid hette det att du var dum i huvudet om du var arbetarunge.
Var tolv år och hade läst min första bok – Mickey Spillanes ”Hämnden är min”. En kioskdeckare i Manhattanserien.
Men, det var en viktig händelse i mitt läsandeliv. Jag knäckte koden – den första boken var läst och min glädje visste ingen gräns.
Nu blev arbetargrabben från Övre Vasastaden i Linköping en idog besökare på biblioteket. Allt skulle läsas. Klassiker, faktaböcker och allt annat som fanns mellan två pärmar!
Så hittade jag August Strindbergs ”Röda Rummet”. En fantastisk bok! En underbar skildring av den fattigas stad Stockholm med sin formidabla inledning:
”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna vore ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att avsluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna…”
…och fortsätter i en orgie av bisatser där Strindberg beskriver Stockholm från ett fågelperspektiv. Läsaren flyger över 1880-talets huvudstad och får en hisnande upplevelse.
När arbetarrörelsen inte inser kulturens vikt och bildningens betydelse är det enbart sorgligt. Men kanske ett resultat av tre årtionden av nyliberalism som talar.
”Röda Rummet” är också en satir över den tidens medelklass. Över dess inbilskhet och klassförakt, som när medelklassdamerna är på slumbesök, så kallad välgörenhet, hos de fattiga i Vita bergen och möter snickarens ilska över sin situation.
Han har minnen av upploppen 1848 då de fattiga och arbetarna gick till storms mot inte bara överheten utan också krävde monarkins krossande. Strindberg kände mycket väl till den socialistiska rörelse som funnits redan på 1840-talet.
Strindbergs alter ego Arvid Falk söker sig till journalistiken efter ett utbrott på Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner i ett av det mest sataniskt satiriska stycken som skrivits.
Jag blev helt fascinerad, språket; skönheten, elegansen och spänsten i Strindbergs debutroman. För mig var den sporren att börja skriva.
En obildad och okunnig arbetare är ofarlig.
Den som läser reflekterar. Det är nog orsaken till varför borgerligheten på olika sätt försöker dra intresset från läsande och bildning till förmån för infantila lekprogram, lägger ner bibliotek och lyfter fram uselt skriven snabbköpslitteratur. Det är klassintresset som talar.
Men när arbetarrörelsen inte inser kulturens vikt och bildningens betydelse är det enbart sorgligt. Men kanske ett resultat av tre årtionden av nyliberalism som talar.
En obildad och okunnig arbetare är ofarlig. Så jag säger som Sven Wernström sa en gång: Ös böcker över barnen, med förändringen:
Ös böcker över arbetarklassen!
Ingemar E L Göransson är frilansjournalist och författare med livslångt förflutet inom fackföreningsrörelsen.
