– Så mycket har jag inte läst i hela mitt liv, kommenterar en av eleverna, när jag berättar att vi ska läsa fyra böcker under året. Likadant säger en av yrkeslärarna en timme senare när jag berättar samma sak.

För killar läser inte, särskilt inte ungdomar och särskilt inte yrkeskillar. Det där med att läsa och skriva har de ju valt bort. Alltså är det mitt ansvar att låta dem läsa. Vem skulle annars göra det? För läsning är bra, för hjärnan, för själen, ja för allt möjligt.

Att undervisa i svenska på yrkesprogram är en balansgång. Pressar jag för hårt, slår det tillbaka. Pressar jag inte alls, händer inget.

Åsa Söderström, svensklärare

Jag har bestämt mig för att ge killarna i min byggetta ett litet bokbad. För många kan detta vara sista gången de får en guide in i några böcker.

Ett par böcker brukar man hinna med, men jag har alltså bestämt mig för fyra ganska olika: När hundarna kommer, inspirerad av mordet på John Hron, av Jessica Schiefauer, Onanisterna, feelgood om tillhörighet, av Patrik Lundberg, Jag, En, om oövervinnerlig kärlek, av David Levithan och den prisbelönta deckaren Saknad av Karin Alvtegen.

Jag hoppas att några ska gilla alla, och att alla ska gilla någon.

Först går det galant. Alla får boken och pratar lite generat utifrån mina frågor. Vis av erfarenhet erbjuder jag ljudfil som stöd, inte bara till dem med kända läsproblem, utan till alla som vill ha:

– Behövs inte alls, säger de och flinar.

Efter en månad har halva klassen laddat ned ljudfil på sin dator. Headset i öronen och näsan i boken.

Att det kan ge så mycket att diskutera en och samma berättelse med fyra grabbgrupper i rad!

Åsa Söderström, svensklärare

Ska jag lyckas med detta, måste jag ha boksamtal. När man får prata om boken, förstår man bättre och det blir roligare att läsa. Jag har haft boksamtal tidigare, men inte lika systematiskt.

Jag sitter med en grupp på fem, sex elever i ett rum. Slänger ut en fråga, låter den gå runt, och efter en liten stund kommer samtalet igång.

Vi har samtal varannan gång: tre boksamtal och däremellan skriftliga frågor. Jag kollar alltså varje vecka att var och en har läst. Annars är det meningslöst. Till sist en lite större slutuppgift som grädde på moset.

Första samtalet är trevande. Några har fuskat med läsningen:

– Hann inte läsa klart…

– Du skulle sett hur han panikläste i klassrummet innan!

Jag gör små anteckningar, vilket ingen missar. Nu vet de att de inte kommer undan, och redan i de skriftliga svaren nästa vecka märks en klar förbättring.

De tänker olika, lyssnar på och lär av varandra.

Åsa Söderström, svensklärare

Samtal nummer två gör mig lyrisk av lycka. Sista gruppen på plats. Fråga om repliken: ”Knä om knä, Anton. Knä om knä. När kriget kommer.”

Victor rättar till kepsen och börjar:

– Det är en metafor för …

Lite pisk, och så blir det så bra. Att det kan ge så mycket att diskutera en och samma berättelse med fyra grabbgrupper i rad!

De tänker olika, lyssnar på och lär av varandra. Efteråt frågar jag vad de tycker om samtalen. De svarar att de förstår bättre och får ut mer av boken.

Att undervisa i svenska på yrkesprogram är en balansgång. Pressar jag för hårt, slår det tillbaka. Pressar jag inte alls, händer inget.

Med fyra böcker, stark tro och en hel del jävlar anamma ska jag tillsammans med grabbarna flytta fram gränsen för vad som är möjligt.

(Texten finns även publicerad i en längre version på skribentens egen blogg.)