Jag och min sambo sa ”vi åker upp till Norrtälje och går på loppmarknad”. Vi stannade och drack kaffe och åt cocosbollar på Roslagsstoppet. Blå himmel och sol.

Min sambo läste på nätet vad de skrivit om ena loppmarknaden och jag citerar: ”Tjock och otrevlig personal, tänk att det finns så fruktansvärt fula människor”.

Att vi båda log och lät oss roas av dessa frispråkiga ord är säkert, men kaffet var gott och vi åkte vidare.

”Vi tar en annan loppmarknad först” sa min sambo. Vi kom fram och jag svängde upp bilen på parkeringen. Ett bageri och Ahlsell. Vi gick in och gick åt olika håll. 

Ett gäng kvinnor i trettiofemårsåldern hade tagit över och la ned mer tid på att allt skulle stå rätt än att vi kunder kom fram.

Men idag måste vi vara bättre än så och vi ska väl inte backa oss in i framtiden med röven först.

Dylan Färemark

Fick kriga om min plats – vi log mot varandra. Såg en bok som stod bakom henne. Till slut gick hon. En poesibok.  Den var fel. Hittade en kartbok från 1952, och om jag och min sambo skrattat åt om vad som skrivits på nätet om ena loppmarknaden kan ni tro att kartboken fick vårt skratt att fastna i halsen.

Där fanns alla ord N…med blå, stam före. Och att andra var gula, hela skiten och det var inte längre sedan än 1952 i en skolbok.

Vi satte oss i bilen, bestämde oss för att käka på Frasses. Solen värmde. Vi tittade på varandra och utan ord visste vi  – det var inte bättre förr och kanske har vi kommit en bit på vägen mot rasism, tolerans och någon form av intelligens.

Kartboken låg på instrumentpanelen.

Vad är tolerans? Att få kalla chokladbollar N-ordet även om det gör väldigt många ledsna? Är vi inte större människor idag än att vi kan lägga ned just det?

Jo, jag vet och det vet vi alla – vi menade inte så när det begav sig. Men idag måste vi vara bättre än så och vi ska väl inte backa oss in i framtiden med röven först.

För om vi gör illa är det inte roligt längre. Och hur svårt kan det vara? Vi bygger broar i stället, broar av tolerans och nyfikenhet.

Nu hör det till saken att jag inte vet hur en ful människa ser ut, för så fort man lärt känna dem ändras deras utseende.

Dylan Färemark

”Vi tar loppmarknaden vi läste om på vägen hem” sa jag på skoj. Mätt och hyffsat i balans svängde jag in bilen på parkeringen.

Min sambo log mot mig och jag visste vad hon tänkte: ”Du är fan inte riktigt klok och jag känner dig bättre än du själv gör. Du vill kolla…”

”Okej”, tänkte jag, ”vi är bara människor. Både du och jag”.

Och vad tror ni hände? Personalen vad både trevlig och vacker. Nu hör det till saken att jag inte vet hur en ful människa ser ut, för så fort man lärt känna dem ändras deras utseende.

Har alltid haft svårt för ordet ”ful”. Precis som epitet ”normal”.

Vad är en normal människa? Så fort man lärt känna någon blir man osäker.

Min sambo tittade på mig och log i mjugg. Hon visste – jag visste fortfarande inte vad en normal människa var, lika lite som en ful.