Nej, det är inte sant att Göran Persson stal 258 miljarder från pensionssystemet och använde dem till annat än pensioner.

Det är en skröna, ingenting annat.

Pensionssystemet lades om 1999. I det tidigare systemet betalades även garantipension, efterlevandepension och förtidspension ur pensionsfonderna, men i det nya systemet skulle de gå över statsbudgeten.

Alltså fördes 258 miljarder över från fonderna till statskassan för att betala de fortsatta kostnaderna för dessa speciella pensioner. 

Så nej, inga pengar har stulits från pensionssystemet som helhet. De har bara fördelats om mellan två olika utbetalare.

En annan slutsats som också behöver dras är att privatiseringarna inte lett till de kostnadssänkningar som en gång påstods bli följden.

Anne-Marie Lindgren

Problemet med dagens litet för låga pensioner kan alltså inte enkelt lösas genom att återföra dessa icke-stulna miljarder till pensionsfonderna.

Sanningen om de låga pensionerna är en annan – nämligen att systemet är underfinansierat. Och har varit det hela tiden, även om det på allvar märkts först under senare år.

Samma enkla förklaring – otillräckliga resurser – gäller för andra stora brister vi märker av inom samhällssektorn. Som sjukvård och äldreomsorg. Eller de alldeles för hårda reglerna i sjukförsäkringen.

Visst går det att tala om det nödvändiga i att ha koll på effektiviteten i systemen. Men när vi nu hållit på med det sedan 1980-talets mitt, och bristerna bara ökat, är det dags att dra slutsatsen att det inte räcker som lösning.

En annan slutsats som också behöver dras är att privatiseringarna inte lett till de kostnadssänkningar som en gång påstods bli följden.

Pensionssystemet, liksom sjukvård, äldreomsorg, rättsväsende och en hel del annat av det som betalas med skatter behöver helt enkelt mer pengar.

Anne-Marie Lindgren

Den splittring av organisationen inom både skola och sjukvård som blivit följden har snarare gjort systemen mindre effektiva. Vilket coronaepidemien gett ett antal dystra exempel på.

Pensionssystemet, liksom sjukvård, äldreomsorg, rättsväsende och en hel del annat av det som betalas med skatter behöver helt enkelt mer pengar.

Uppstramningar av reglerna för privata välfärdsföretag skulle frigöra en del resurser, liksom skärpningar i stället för utbyggnader av RUT- och ROT-subventionerna.

Men det räcker inte. Det finns helt enkelt inga enkla, smärtfria lösningar på bristproblemen i välfärden.

De resurser som krävs för bättre pensioner och för att lösa problemen i sjukvård och äldreomsorg kräver, ohjälpligt, skattehöjningar.

Krav på skattehöjningar brukar väcka protester. Möjligheterna att klara den debatten ligger i att hela tiden koppla till de brister som egentligen alla i någon form känner av.