Coronautbrottet har tagit världen med storm. Viruset har aktualiserat behovet av ett samhälle som kan stå emot kriser oavsett om det handlar om naturkatastrofer eller sjukdomar.
Det är rentav varje regerings skyldighet att agera när folkhälsan hotas.
Många av åtgärderna visar att ett samhälle har kraften att agera när ett hot uppstår.
Oroande nog har nedskärningarna och nedmonteringen av vårt samhälle försvårat möjligheten att hindra virusets framfart.
I ett sådant läge kan inte enskilda byråkrater så som Anders Tegnell göras ansvariga, problemet är större än så.
I ett sådant läge kan inte enskilda byråkrater så som Anders Tegnell göras ansvariga, problemet är större än så.
I Sverige har regeringen beslutat att satsa overkliga 300 miljarder för att understödja företag som drabbats av Coronakrisen.
Vi är inte på något sätt emot att regeringen räddar hotade jobb, men stödpaketet ställer en avgörande fråga:
Hur kan landets riksdag år ut och år in acceptera en både underfinansierad välfärd och pensionssystem?
De 300 miljarderna är dessutom lån som skattebetalarna på ett eller annat sätt kommer att få betala, troligen med nya nedskärningar.
Vi vanliga människor förväntas bära upp krisens kostnader – men storbolag tvekar inte att dela ut pengar till aktieägarna.
Ett av Sveriges största företag AB Volvo planerar att dela ut 12 miljarder till aktieägarna samtidigt som nästan hela arbetsstyrkan har korttidspermitterats.
Vi vanliga människor förväntas bära upp krisens kostnader – men storbolag tvekar inte att dela ut pengar till aktieägarna.
Med andra ord betalar vi arbetare en stor del av AB Volvos lönekostnader.
Som om det inte vore nog med krisstödet kräver näringslivshöjdare försämringar i anställningsskyddet. Det är mer än tydligt att de inte är intresserade av att ta något samhällsansvar.
Vi menar rent av att den rika eliten har övergivit nationen Sverige – men ändå förväntar sig att medborgarna ska rädda dem i tider av kris.
Vi har inte alla svar på vad som behöver göras. Det har kommit många kloka och bra förslag hitintills.
Vi vill dock ringa in några åtgärder som vi tycker skulle göra skillnad på kort sikt.
På längre sikt behövs en mer grundläggande förändring. Staten måste först och främst garantera människors försörjning och trygghet.
Det är mer än tydligt att de inte är intresserade av att ta något samhällsansvar.
Riksdagen borde besluta om att:
- Garantera en rimlig A-kassa för alla anställda utan bortre gräns och nedtrappning.
- Alla hyreshöjningar stoppas.
- Bolånen fryses under den akuta krisen.
- Bankernas vinster användas till att understödja småföretagen att behålla sina anställda.
- Storföretagen måste kunna finansiera sig själv annars får staten ta över ägandet.
- Den privata sjukvårdens resurser ställs under samhällets kontroll.
Med dessa förslag tror vi att det finns möjlighet att mota Coronakrisen – men även nå enighet bland vanligt folk och småföretagare som känner av krisen och den oro som följer i dess spår.
Dennis Andersson, arbetsledare bygg
Erik Pettersson, elektriker
Karl Gustav Nilsson, slaktare