Abdil Wahab Hanuun har med hjälp av den lön han tjänat i Israel säkerställt att hans fyra barn i dag är välutbildade. Bild: Anna Norling

Det är snart Ramadan och Nablus elektriker är i färd med att smycka Gamla stan. Mustafa Qanadilo och Najeh Ratrout installerar ljusslingor över det lilla torget. De arbetar för Nedco, det offentligt ägda elbolaget på norra Västbanken.

– Det är ett bra jobb att vara elektriker, det är det bästa jobbet i Nablus, säger Mustafa Qanidolo, som är utbildad elektronikingenjör från universitetet i Nablus.

Mustafa och hans kollegor Najeh Ratrout och Ali Sleem har samma lön: 2 800 shekel, ungefär 7 500 svenska kronor, i månaden.

Detta trots att Najeh endast läst två år till elektriker och Ali Sleem fungerar som chaufför. Men Mustafa och Najeh arbetar båda som elektriker, och Ali har sin långa yrkeserfarenhet som grund för den i Palestina relativt höga lönen.

– Så, nej det är inte orättvist, säger Mustafa Qanidolo.

De är alla tre medlemmar i fackklubben på Nedco, och på frågan om vad de vill att facket ska göra för dem är de eniga: de vill ha hjälp att höja lönen.

– Vi har ett sådant farligt jobb, väldigt väldigt farligt, säger Najeh Ratrout.

LÄS ÄVEN: Israeler och palestinier samarbetar tack vare Niklas

Det finns fler risker än de rena bygg- och elsäkerhetsriskerna för elektrikerna i Nablus. De israeliska bosättningarna har brett ut sig på palestinsk mark inte långt ifrån staden.

Konflikter mellan bosättarna och palestinierna är vardag här. Fackligt aktiva berättar om ständiga trakasserier från bosättare och israelisk militär som gör räder i staden.

En månad innan vi träffar elektrikerna i Nablus ska ett arbetslag från Nedco som ryckt ut efter ett strömavbrott ha attackerats av bosättare. Vi får berättat för oss att tre av arbetarna skadades och bilarna förstördes.

Anställda berättar även om hur de utan förklaring blivit arresterade, gripna, eller satta under övervakning.

– Det är sådant vi måste möta, säger Nasser J Dwikat, förtroendevald i Nedcoklubben, när vi sitter i lobbyn i ett av Nablus få hotell.

Ute är det hett, här inne når inte solen oss, men det är varmt och kvalmigt av cigarettrök. Vi har stämt träff med klubbordföranden och förtroendevalda för Nedco. De berättar att de har nått långt i sitt fackliga arbete sedan klubben startade för fem år sedan.

– Vi började organisera oss då, och nu är 95 procent av alla anställda medlemmar, berättar Bassam Yaish, klubbordförande.

Totalt har klubben 700 medlemmar. De har lyckats bra i sina förhandlingar med bolaget.

Tidigare var arbetstiden 45 timmar i veckan fördelat på sex dagar. Efter förhandlingar arbetar de anställda på Nedco istället 40 timmar i veckan fördelat på fem dagar.

– Vårt kollektivavtal ger också sjukförsäkringar som betalas av företaget. Tidigare betalades de av medlemmarna själva, säger Bassam Yaish.

En annan viktig del i kollektivavtalet är att alla anställda får 200 kw fri el. Detta i ett land där elförsörjning och pris till stora delar beror på grannlandets nycker.

LÄS ÄVEN: Åtta arbetare dödade på arenan där Sverige spelar

Pensionsåldern i Palestina är i genomsnitt 65 år. I Nedco har klubben förhandlat ned den till 60. Facket har även arbetat för att få företaget att betala för de anställdas vidareutbildning så att de ska kunna fortsätta i bolaget när högre krav ställs.

För en tid sedan fick 17 av de anställda vidareutbildning på arbetstid, något som de fackliga förtroendemännen vi talar med hoppas inte ska vare en engångsföreteelse.

Den lagstadgade minimilönen i Palestina ligger i dag på 1450 shekel, knappt 4 000 svenska kronor (men fackliga företrädare vittnar om löner ned mot 500 shekel, till exempel för kvinnor i barnomsorgen).

Lönerna i Nedcos avtal ligger som lägst på 2 000 shekel upp till 5 000 shekel.

Att vara elektriker i Nedco är alltså efter fackets förhandlingar relativt välbetalt.

Men fem mil österut är lönerna mångdubbelt högre.

Detta, i samband med att arbetslösheten i Palestina är närmare 30 procent, gör att många palestinska arbetare söker sig till Israel och Tel Aviv för att arbeta.

Det arbetar 90 000 palestinier i Israel. 70 000 av dem är i byggbranschen.

En av dessa är 57-årige Musbach Najar. Han har arbetat från och till i Israel i 20 års tid.

– Lönen är mycket bättre, det är anledningen till att jag är här, säger han när vi träffas på en byggarbetsplats i centrala Tel Aviv.

Musbach har fru, fem barn och 14 barnbarn hemma i Nablus. Han säger att han såklart hellre skulle vilja jobba i Palestina, men han tjänar åtminstone tre gånger mer i Israel än hemma i Nablus.

– Jag vill inte vara ifrån min familj. Jag skulle inte behöva tjäna lika mycket som här, men så pass mycket att jag klarar att försörja min familj, säger han.

När jag frågar om vad han ser som det största problemet med att arbeta i Israel kommer svaret snabbt: ”Checkpoints”. Gränskontrollerna.

LÄS ÄVEN: Historiskt avtal om migrantarbetare i Qatar

Det är alltså endast fem mil fågelvägen mellan Nablus och Tel Aviv. Men restiden mellan de båda städerna kan bli mycket lång.

Gränskontrollerna mot den israeliska gränsen öppnar klockan fyra på morgonen, men då har de flesta redan stått och väntat ett par timmar.

Nu för tiden finns ögonavläsning vid kontrollerna, så det går snabbare än tidigare, men kroppsvisitering görs och bagage gås igenom. Det tar sin tid. Gränsvakterna kan även vara nyckfulla i vilka arbetare de släpper igenom för dagen.

Musbach Najar har ett arbetstillstånd som medger övernattning fyra dagar i veckan, men det är ovanligt.

En annan palestinier på bygget i Tel Aviv är 26-årige Alaa aldin Makhloof. Han är utbildad ekonom från universitetet i Nablus, men hade som så många andra svårt att hitta ett jobb i Palestina. Nu har han fru och en åtta månader gammal son som bor i Nablus.

– Jag behöver pengar nu, eftersom jag bygger ett hus i Nablus åt min familj. När jag fått ihop tillräckligt med pengar ska jag söka ekonomjobb i Palestina.

Han säger att han jobbar med allt på bygget, även elektricitet. För tillfället gjuter han betong i bottenvåningen i det som ska bli ett tolvvåningshus i centrala Tel Aviv. Det gör han tillsammans med 56-årige Abdil Wahab Hanuun, även han från Nablus.

Abdil Wahab Hanuun berättar att han har fyra barn som i dag är välutbildade: en är advokat, en är företagare och två av barnen är utbildade ekonomer.

– Jag har arbetat hårt för att de skulle kunna gå universitet, säger han.

Även Abdil nämner gränskontrollerna som det stora problemet med att arbeta i Israel. Han går upp klockan två på morgonen, men är inte på plats på bygget förrän vid sju.

– Nu är det väldigt säkert i Tel Aviv, men förut, innan gränskontrollerna, mördades människor här, säger Avital Shapiro, internationell sekreterare för det israeliska facket Histadrut.

Hon berättar att hennes egen familj drabbades av ett av alla självmordsattentat som skedde i Tel Aviv innan gränskontrollerna infördes i början av 2000-talet. Hennes svågers gravida fru satt på ett kafé när en självmordsbombare utlöste sin bomb.

– Tre kvinnor dog i attentatet. Men det var bara ett av många attentat, säger Avital Shapiro.

LÄS ÄVEN: Facken byggs underifrån i Qatar

Gränskontrollernas existens, liksom så mycket annat i konflikten mellan Israel och Palestina, är tudelad. Rädslan för den andre är gemensam.

Men det finns såklart krafter som arbetar för försoning.

På bygget i Tel Aviv tas vi emot av byggföretagets ägare: Shay Aaronian. Han säger att han bara anställer palestinska arbetare, totalt på hans byggen arbetar 170 palestinier. Han har gott rykte, enligt både fack och anställda, och det är väl därför vi får besöka just detta bygge där vi bjuds på fika på vit duk när vi anländer.

Shay Aaronian säger att det som kan vara problem för en israelisk arbetsgivare att anställa palestinska arbetare är byråkratin. Det är många tillstånd som krävs och lönerna till de palestinska arbetarna går via en särskild myndighet. Om någon arbetare skadar sig krävs rätt intyg och särskilda dokument från läkare.

Han tar ett exempel från gårdagen: en anställd behövde operera sin fot akut efter en skada tre månader tidigare. Då han inte arbetat på tre månader hade han inte heller något arbetstillstånd, något som ledde till att Shay som arbetsgivare fick betala sjukhusräkningen på runt 40 000 kronor.

– Jag kommer att få pengar från myndigheterna sedan. Men det dröjer.

Att palestinska arbetare skadas, eller till och med dör, på arbetsplatser i Israel är tyvärr inte helt ovanligt. Under årets tre första månader dog 29 arbetare på byggarbetsplatser i Israel. 23 av dem var palestinier.

Det här beror dels på att de allra flesta byggarbetare i Israel är just palestinier, men även på bristande kunskap hos såväl arbetsgivarna som hos de palestinska arbetarna om arbetsrätt, arbetsmiljö och säkerhet.

Det israeliska facket försöker fylla ut det här kunskapsglappet och håller utbildningar i arbetsmiljö och säkerhet för de palestinska arbetarna. Under förra året fick 2 500 palestinska arbetare denna utbildning.

– Vi har insett att palestinska byggarbetare inte vet sina rättigheter. Så därutöver har vi inrättat en hotline särskilt för dem, och under de senaste tre åren har vi har delat ut 50 000 exemplar av kollektivavtalet på arabiska vid gränskontrollerna, säger Avital Shapiro vid Histadrut.

LÄS ÄVEN: Elektrikernas Niklas Enström: ”Det var ett uppvaknande för mig”

2008 tecknades ett avtal mellan det israeliska facket Histadrut och det palestinska facket PGFTU. Det innebar att hälften av alla medlemsavgifter som inkommer för de palestinska arbetarna till Histadrut ska tillfalla PGFTU, detta retroaktivt från 1993, då Osloavtalet slöts mellan de båda länderna.

Hittills har Histadrut betalat ut över 30 miljoner euro till PGFTU. Det anas en viss sarkasm hos Histadruts ansvariga när dessa pengaöverföringar kommer på tal.

Avital Shapiro säger att hon inte har sett några andra redovisningar från PGFTU än att de tagit emot pengarna.

– Men det är inte vad det handlar om egentligen. Vårt samarbete handlar om att arbeta för fred, säger hon.

Även Shay Aaronian på bygget i Tel Aviv lyfter det viktiga i ett samarbete mellan israeler och palestinier. Anledningen till att han bara anställer palestinier och gör sitt bästa för att vara en god arbetsgivare säger han handlar om försoning och fred.

– Det är så här vi gör fred. Det här är vårt bidrag, vi behöver inte politikerna för att göra fred, människor gör fred, fack och arbetsgivare gör fred. Inte genom fina tal, utan genom handling. Not by speak, but by doing.

– Citera mig gärna, tillägger Shay Aaronian.

Kommitté för utländska arbetares talan i Israel

Tonläget är högt. Båda sidor låter den andra veta att deras anspråk är helt fel i sak. I mitten sitter ordförande Ilana Miara, hon lugnar ned stämningen och vänder sig mot arbetsgivaren och hans advokater.

– Eftersom du inte kan bevisa din ståndpunkt är du tvungen att betala.

Det här är bara ett av de dryga tusentalet ärenden varje år i The Grievance committee som medlar mellan utländska arbetare (varav den absoluta majoriteten är palestinier) och israeliska arbetsgivare.

Ilana Miara tar med sig arbetsgivaren och hans advokater ut i korridoren. De samtalar. Efter en stund kommer hon in igen, och tar istället med sig arbetstagaren och hans advokater ut i korridoren.

De når en kompromiss. Dokument skrivs under. Ärendet är färdigt, det tog mindre än en timme.

LÄS ÄVEN: Papperslösas situation: ”Människor utnyttjas på slavliknande sätt”

Arbetstagaren har hävdat att han inte fått den lön han enligt anställningskontraktet skulle ha. Arbetsgivaren hävdar å sin sida att han inte är den egentliga arbetsgivaren.

Men det är hans namn som står på arbetstillståndet. Och eftersom han inte kan bevisa något annat så är han precis som ordförande Miara säger tvungen att betala.

Arbetstagaren har krävt 9 000 shekel från sin forne arbetsgivare, i och med kompromissen landar summan på 6 000.

The Grievance committee är en gemensam satsning av den fackliga organisationen Histadrut och byggarbetsgivarna och startades 2016.

Sedan dess har redan över 3 000 ärenden behandlats här. Omkring 88 procent av alla ärenden får en lösning i The Grievance committee. Resten går vidare till domstol.

Få har råd med avgift

Det palestinska facket PFGTU organiserar omkring 295 000 medlemmar, men många stannar bara ett år, då de inte har råd att betala medlemsavgiften som ligger på 50 shekel, ungefär 130 svenska kronor per år.

Minimilönen i Palestina ligger på 1 450 shekel, men det finns många arbetsgivare som betalar betydligt lägre. I barnomsorgen är det inte ovanligt med löner runt 500 shekel.

Det palestinska facket kräver att minimilönen höjs till 2 450 shekel.

Facken samarbetar

Det arbetar omkring 90 000 palestinier i Israel, 70 000 av dem arbetar i byggbranschen.

Medlemsavgiften till det israeliska facket är obligatorisk, och betalas av arbetsgivaren.

Det israeliska och det palestinska facket arbetar tillsammans för att öka säkerheten och villkoren för de palestinska arbetarna som arbetar i Israel.

Genom det israeliska facket kan palestinska arbetare till exempel få stipendier, om personen har barn som studerar i Palestina.

Svårlöst fråga

Västbanken ockuperades under sexdagarskriget år 1967. Där bor 2,9 miljoner palestinier och drygt 400 000 israeliska bosättare.

Det finns ytterligare 212 000 bosättare i östra Jerusalem.

Bosättningarna täcker cirka 10 procent av Västbanken och hör till de svåraste frågor som måste lösas för att återuppta de fredssamtal som gick i stå 2014.

Många anser att de israeliska bosättningarna på Västbanken är olagliga.

Palestinierna vill ha en egen stat med Västbanken som kärnområde.

Abdil Wahab Hanuun har med hjälp av den lön han tjänat i Israel säkerställt att hans fyra barn i dag är välutbildade. Foto: Anna Norling

  • Alaa Aldin Makhloof kommer även han från Nablus. Hemma har han en fru och en åtta månader gammal son. Han är utbildad ekonom, men har haft svårt att hitta jobb i Palestina. Därför arbetar han nu på bygget i Tel Aviv. Foto: Anna Norling

  • Musbach Najar från Nablus har arbetat från och till i Israel de senaste 20 åren. Foto: Anna Norling

  • Byggföretagaren Shay Aaronian har 170 palestinier anställda på sina byggen. Foto: Anna Norling

  • Avital Shapiro är internationell sekreterare i det israeliska facket Histadrut. Foto: Anna Norling

  • Nablus, Palestina. Foto: Anna Norling

  • Assaad Mona startade på 1960-talet det palestinska bagerifacket. Fortfarande arbetar han med att sälja sitt bröd på Nablus gator. Foto: Anna Norling

  • Nablus, Palestina. I Palestina är arbetslösheten omkring 30 procent. Det leder till att många palestinier söker sig till Israel för att arbeta. Foto: Anna Norling

  • Bassam Yaish, klubb- ordförande på Nedco. Foto: Anna Norling

  • Mustafa Qanadilo och Najeh Ratrout tjänar båda 2 800 shekel i månaden, ungefär 7 500 svenska kronor. Foto: Anna Norling

  • Mustafa Qanadilo och Najeh Ratrout, elektriker vid det offentligt ägda elbolaget Nedco på Västbanken, installerar ljusslingor över torget i Gamla stan i Nablus, Palestina. Foto: Anna Norling

  • Nasser J Dwikat. Foto: Anna Norling

  • Ali Sleem. Foto: Anna Norling

  • Tel Aviv, Israel. Foto: Anna Norling

  • The Grievance committee medlar mellan utländska arbetare (varav den absoluta majoriteten är palestinier) och israeliska arbetsgivare. Foto: Anna Norling