Jag tycker det är rätt uppenbart att man säger upp sitt ansvar (som jag) i brist på förtroende och resurser på sig själv, varför ska man vara ansvarig över något man inte kan tro sig hålla?

Även om man har förtroendet, resurserna och håller det man ska, står man ensam där med en ynka tröst av tidningen ”Du&Jobbet” men även den ska ha en eloge över sprida en god tanke.

Erfarenheten och uttåligheten i olika förtroendeuppdrag kommer från de med pondus och den haver veteranerna, inte dagens mor/far generationen eller de unga, visst finns det eldsjälar som försöker men förtroendet och resurserna kommer inte fram eller så blir man lämnad till sitt arbete utan veta om det är rätt eller fel man gör.

Den utveckling inom information som har utvecklats till ett kraftfullt verktyg och skapat en klyfta mellan generationerna hur man tar in, bearbeta och sprida information och detta som kallas brobygge fungerar till viss del inte på förbundet och jag efterfrågar en sådan kampanj där sociala medier som facebook är uteslutet och att man får användning av LO-korten inom förbundets område.

Jag delar Per-Håkan Waerns vision (Elektrikern nummer 10, 2013) men tittar man så har vi en lång bit att nå målet inom förbundet, sämre är vi i vårt arbete när vi har en kraft som motarbetar oss ständigt och när vi ger upp finns ingen klapp på axeln utan den man själv kan ge sig.

Arbetet och statusen som skyddsombud har blivit till en pisspåle för både arbetsgivare och arbetstagare. Även ifall det finns Sadomasochister så kan man tänka sig att det blir för mycket ibland och inget bollplank inom förbundet.

(Eller?)