”Lyssna ordentligt på den medlem som vill ha hjälp”
"Jag önskar att jag som förhandlare förstått att det är frågor och lyssnande som driver förhandlingar framåt – inte de skarpaste argumenten", skriver PO Bergström.
Det är bara att se sanningen i vitögat.
Under de drygt 20 år som jag var förtroendevald hemma i valsverket i Smedjebacken och förhandlingsombudsman på Metallförbundet i Stockholm lyssnade jag aldrig på en medlem som kom för att få hjälp!
Längre än sju sekunder vill säga.
Efter sju sekunder stängde jag öronen, ansträngde mig för att se lyssnande ut, men startade så gott som automatiskt min inre dialog:
Det här är för dj-ligt! Så får det inte gå till.
Under tiden stod medlemmen framför mig och berättade om vad som hänt utan att veta att han höll en monolog utan publik.
Det är ett solklart brott mot övertidsreglerna. Det här ska jag ta itu med. Jag tar det nu direkt med Johansson! Nej, förresten – jag har en förhandling med Åhman imorgon – jag tar upp det då.
Det blir bra. Då kan jag passa på att klämma till honom samtidigt. Nu är det läge för skadestånd!
Under tiden stod medlemmen framför mig och berättade om vad som hänt utan att veta att han höll en monolog utan publik. När jag hade diskuterat färdigt med mig själv avbröt jag:
”Det här är för dj-ligt! Så får det inte gå till! Det är ett solklart brott mot övertidsreglerna! Jag tar upp det här i morgon – jag har en förhandling då – det här kan bli tal om skadestånd! Jag hör av mig.”
Jag var redan på väg för att ta itu med saken. Förstummad inför min effektivitet stod medlemmen kvar.
Inte en fråga ställde jag.
Jag var redan på väg för att ta itu med saken. Förstummad inför min effektivitet stod medlemmen kvar.
Idag när jag arbetar med att utbilda professionella förhandlare inser jag hur illa det var. Jag trodde exempelvis att när någon tog upp ett problem med övertid så handlade det alltid om just övertid.
Så generande dumt.
Om jag lyssnat ordentligt, ställt följdfrågor och upprepat det jag hört för att undvika missförstånd hade jag insett att hälften av fallen till stor del handlat om andra saker. Exempelvis en konflikt med arbetsledaren eller arbetskamraterna.
Jag byggde med andra ord min förhandling på antaganden gjorda under mina sju sekunder av aktivt lyssnande. Antaganden som jag inte kontrollerade.
Jag inser idag att de gånger jag hade fel så förhandlade jag på ett underlag som var fria fantasier. I bästa fall redde jag i förhandlingen ut vad som vad rätt eller fel enligt lag eller avtal men bidrog ofta till att förvärra den personliga konflikten som medlemmen var indragen i.
Vi fick rätt! Vi vann!
Arbetsledaren fick en knäpp på näsan och ibland en verbal örfil från sina överordnade . Vad det i sin tur betydde för medlemmen i framtiden ingick inte i min förhandlingsritual att fundera på.
Ju fler argument desto mer förbannade blir vi.
Vi blir förbannade på folk som inte lyssnar på oss. Vi upplever att de inte ser och hör oss. Den som vill pröva det påståendet kan passa på nästa gång en telefonförsäljare ringer. Du berättar att du inte ska köpa något men människan börjar argumentera ändå.
Ju fler argument desto mer förbannade blir vi.
Vi blir också förbannade på det politiska käbblet. Hur kan det komma sig? Sak samma som med den misslyckade telefonförsäljaren. Den politiska debatten som konst går ut på att inte lyssna på motståndaren annat än för att kunna gå till angrepp.
Jag har alla rätt och du alla fel.
Därför tänker jag inte lyssna på dig annat än för att hitta en svag punkt där jag kan sticka in mitt vassa argument och tysta dig! Du ska lyssna på mig!
Jag önskar att jag som förhandlare förstått att det är frågor och lyssnande som driver förhandlingar framåt – inte de skarpaste argumenten.
Och jag önskar mig politiker som förstår att deras trovärdighet i debatter ökar om de visar att de lyssnar också på de som har en annan uppfattning.
