Ofta pratar vi om den svenska modellen. Lika ofta, från höger till vänster, benämns den som något bra och som över tid har gynnat Sverige och vårt samhällsbygge.

En modell som bygger på att villkoren på svensk arbetsmarknad förhandlas mellan arbetsmarknadens parter istället för en lagstiftning.

Villkoren sätts mellan anställda genom deras kollektiv, och arbetsgivarna genom deras kollektiv. Branschanpassade villkor utifrån varje branschs unika förutsättningar. För att garantera den anställde trygghet och företaget konkurrensneutralitet.

Modellen kräver tre parter

Men bakom arbetsmarknadens parter krävs också ett samhälle som svarar upp mot villkoren. Som genom våra socialförsäkringar som kompletterar avtalens trygghet på jobbet, eller genom en ordentlig arbetsmarknadspolitik och yrkesutbildning som förser företagen med rätt kompetens i rätt tid.

Modellen kräver alltså tre parter som alla tydligt tar ansvar för sin del. Arbetsgivare, fack och stat.

För förutom värdet för parterna så finns ett värde i trygga människor med schyssta löner som kan betala tillräckligt med skatt för välfärdens fortlevnad.

Under många decennier har modellen utvecklats och utmanats, men hela tiden burits av arbetsmarknadens båda parter. Den har skapat mervärde och arbetsfred för oss alla. Oftast därutöver genom stöd, måhända i varierande grad, från de olika regeringar som tjänstgjort.

För förutom värdet för parterna så finns ett värde i trygga människor med schyssta löner som kan betala tillräckligt med skatt för välfärdens fortlevnad.

Men varför är då reaktionerna så svala när modellen hotas i grunden?

Några pekar på sjunkande medlemsantal inom facken. Jag undrar vilka alternativ de som valt att stå utanför ser när de inte vill att arbetsmarknaden ska vara reglerad?

Enda chansen att faktiskt kunna garantera ordentliga villkor är om vi som kollektiv ställer krav tillsammans. Då säger en del att kollektivavtalen inte är ”flexibla”. Men om flexibilitet är måttet så kan svaret omöjligt vara lagstiftning, som dessutom inte är branschanpassad.

Inte ett knyst från Svenskt Näringsliv

Andra tänker på företag som Tesla och den pågående konflikten. Ett tydligt exempel på företag som vägrar teckna kollektivavtal. De vill inte vara en del av kollektivet utan stå med helt egna villkor.

Man skulle kunna tro att företag med profiler som att värna miljö och hållbarhet också skulle säga att hållbarhet för människor är viktigt. Men icke. Den enda hållbarheten som är viktig är vinst till varje pris. Trots att de utmanar hela vår modell så hörs inte ett knyst från Svenskt Näringsliv.

Men vi behöver också adressera politiken. För vad händer med de behov som parterna pekat ut? Omställningsstödet, sjukförsäkringen, pensioner, yrkesutbildningar och så vidare. Svaret är noll eller att det ska sparas pengar.

Vi har nu en regering som äventyrar hela vårt samhällsbygge. Inte heller här hörs något från våra motparter. Från parterna är facken ensamma med sin kritik. Är det så att arbetsgivarna inte längre har kraften att stå upp för modellen?

Från näringslivet förväntar jag mig att de kommer in på banan och tar ansvar för sin del

Inom facken behöver vi bli bättre på att prata med våra kamrater om medlemskapets värde och värva fler. Men också om hur politiken måste svara upp på arbetsmarknadens behov. Bara så kan vi fortsatt bära vår del av modellen.

Från näringslivet förväntar jag mig att de kommer in på banan och tar ansvar för sin del.  

Jag stödjer de anställdas krav på schyssta villkor. Jag hoppas att både du och arbetsgivarna också gör det.