Fixa hissar och rulltrappor – en framtidsbransch

”Jobbintervju klockan 15.30, våning 16” läser mannen i mobiltelefonen.

I panik springer han mot hissen medan rockmusiken dunkar i bakgrunden.

Ska han hinna till anställningsintervjun i tid? Vid hissen möts han av en gul skylt om att service pågår. Då dyker räddaren upp: Nyutbildade hissteknikern Sima Iskandar i bild. I filmen syns hur hon drar bort den gula skylten – efter att just ha fixat hissen.

Filmsnutten är en av flera som ligger på branschföreningen Hissförbundets Facebook-sida. Filmerna lades upp i samband med World elevator-day i våras. Hiss- och rulltrappsbranschen gjorde då en satsning för att locka fler till yrket.

Det råder nämligen stor brist på hiss- och rulltrappstekniker över hela landet.  

– För den som gillar både elektronik och mekanik är det här ett perfekt yrke, tycker Sima Iskandar.

Tomma lokaler

Hon är en av 26 elever som gått utbildningen till hiss- och rulltrappstekniker på Xenter Yrkeshögskola, Campus Botkyrka det senaste läsåret. Sveriges enda yrkeshögskola för just detta yrke. 32 utbildningsplatser finns på skolan. De brukar aldrig bli fyllda.

När tidningen besöker skolan i mitten på maj är det tomt och tyst i lokalerna.

Det är bara några dagar sedan eleverna kom tillbaka från sina praktikplatser ute på olika företag i branschen. Nu återstår bara för dem att lämna in examensarbetena.

Sedan väntar en blomstrande arbetsmarknad. Kompetensbristen som råder beror på stora pensionsavgångar.

– Men också på att branschen är liten. Den är inte så välkänd, säger Oskar Andersson, huvudlärare på yh-utbildningen i Tumba.

Han vet för när han inte undervisar på skolan är han själv egenföretagare. Då jobbar han som konsult åt flera hissföretag. Samarbetet mellan skolan och branschen är tätt.

Hon har redan fått jobb

En tredjedel av den 40 veckor långa utbildningstiden har eleverna lärande i arbete, LIA-praktik, ute hos olika företag i branschen.

Sima Iskandar har redan fått jobb på PW hiss- och el i Södertälje, där hon praktiserat i flera omgångar de senaste åren.

Första gången redan på gymnasiet när hon gick el- och energiprogrammet. Sedan valde hon samma arbetsplats igen när det var dags för praktik på yrkeshögskolan.

Hennes anställningskontrakt är rykande färskt. Det skrev Sima Iskandar på redan innan sommaren hunnit börja.

Hon har många gånger fått följa med hisstekniker ut på jobb. Då har hon suttit och studerat elscheman och själv försökt felsöka.

– Men de hittade alltid felen före mig, säger hon och skrattar.

Säkerhet en viktig del

Nu känner Sima Iskandar sig mer varm i kläderna och längtar efter att få åka ut på uppdrag. Hon säger att hon är en sådan som har svårt att sitta still.

– Tanken är att jag ska jobba mest med företagets jour lite längre fram.

Sima Iskandar låser upp den tunga dörren till skolans hisslabb och visar hemtamt runt i skolans lokaler.

Eleverna får en grundläggande kompetens i att jobba säkert i hissmiljö. Annars kan det gå illa, för det här jobbet är farligt.

Där finns förutom en hiss och ett hisschakt också en rulltrappa som eleverna tränar på.  

Under året som gått har Sima Iskandar lärt sig hur hissar och rulltrappor är uppbyggda från grunden. Att borra i betong, skruva, klippa och gänga i plåt.

Det mesta av elläran är specifikt inriktad på just hisselektronik.

– Men en stor del av undervisningen handlar om säkerhet, framhåller huvudläraren Oskar Andersson, som tillsammans med utbildningsledaren Jan Sätherlund också följt med in på hisslabbet.

Brandsäkerhet och fallskydd står på schemat.

– Eleverna får en grundläggande kompetens i att jobba säkert i hissmiljö. Annars kan det gå illa, för det här jobbet är farligt, säger Oskar Andersson.

Att jobba med händerna

Trots att skolans lokaler i de närmaste är tomma när tidningen besöker skolan, råder det febril aktivitet i ett av klassrummen. Vi går tillbaka till filmklippet där Sima Iskandar får igång hissen så att mannen hinner till sin jobbintervju i tid.

Hon ställde upp i Hissförbundets film för att locka fler till yrket. Det lyckades. För blivande eleven Nadine Forsberg var en av dem som såg just den filmen.

– Det var då jag började fundera på om jag skulle bli hisstekniker, säger hon.

Hon är en av 20 som under våren gått den grundläggande, behörighetsgivande förutbildning, bfu, som krävs för att få gå på yrkeshögskolan och bli hiss- och rulltrappstekniker.

– Alla som saknar godkänt gymnasiebetyg i elkunskap och mekatronik måste gå den, säger utbildningsledaren Jan Sätherlund.

Nadine Forsberg koncentrerar sig på att läsa om resistansmätning och kontroll av PE-ledare i kursboken som ligger uppslagen framför henne.

Hon berättar att hon alltid gillat teknik och att jobba med händerna. Tidigare har hon bland annat arbetat som tatuerare. Därför är hon säker på att yrket är för henne.

”Rekord i tjejer”

Vid samma bord sitter Linda Eriksson från Köping och lyssnar på samtalet. Hon har tidigare jobbat som undersköterska och i industrin.

– Nu vill jag lämna vården bakom mig, säger hon.

Också vid de andra borden i rummet sitter flera kvinnor.

– Det är faktiskt rekord i tjejer i den här gruppen, säger Oskar Andersson och ser sig omkring i rummet.

Fem stycken räknar han till. Mansdominansen som råder i hiss och rulltrappsbranschen är inget som avskräckte Sima Iskandar. Tvärtom.

– Jag gillar mer att hänga bland killar än med tjejer. Det brukar vara mindre drama, tycker hon.