Elektrikern Andreas öppnade hemmet för krigs­drabbad familj från Ukraina

Andreas arbetar som serviceelektriker på Granitor (fd Midroc) i Bollnäs.

En kväll när han och hans fru tittat på nyheterna och rapporterna om Rysslands krig i Ukraina började de diskutera vad de kunde bidra med. Och det var en hel del, kom de fram till.

I garaget på tomten har de en lägenhet de brukar hyra ut. Den skulle de kunna upplåta åt en flyktingfamilj från Ukraina.

Min pappa vill inte fly. Han säger ’dör jag så ska jag göra det i Ukraina, ingen annanstans’.

Fick frågan från en kollega

De anmälde sig på en hemsida för flyktingvärdar, men innan de fick någon förfrågan därifrån kom en fråga från en kollega till Andreas fru. En ukrainsk kvinna och hennes barn behövde husrum. Kunde Andreas och hans familj ta emot dem?

Svaret blev ja, och efter ett par veckor stod Tatiana och hennes båda barn Maksym och Bohdan utanför dörren.

Med sig hade de det allra viktigaste. 14-årige Maksym hade sin laptop (han vill bli programmeringsingenjör i framtiden), 17-årige Bohdan hade en basketboll (han är en aktiv sportkille), och mamma Tatiana hade en stekpanna och en kastrull.

– Jag vet hur dyrt det är med sådana saker i Sverige, säger Tatiana Martynets när vi träffas hemma hos Andreas Engh i Bollnäs.

Fick inte stanna – skickades tillbaka

Ja, Tatiana och hennes barn vet en hel del om Sverige. Mellan 2015 och 2017 bodde de just här, i Bollnäs. De flydde Ukraina i samband med kriget i Donbass 2014. Anledningen att de då tog sig just till Sverige förklarar Tatiana med att hon letade efter ett bra land för barn, och så var det färgerna.

– Vi har samma färger på våra flaggor, säger hon och skrattar.

Väl i Sverige placerades Tatiana och hennes barn på en flyktingförläggning i Edsbyn, en ort några mil väster om Bollnäs. Där lärde sig äldsta sonen Bohdan åka skridskor, och Edsbyns bandylag fick en ny, mycket hängiven, supporter. När vi träffas har Tatiana sin sons Edsbyn-tröja på sig.

Jag har inga ord, det är en jättestor hjälp. Den här familjen är i mitt hjärta.

Den lilla familjen flyttade sedan till Bollnäs där den äldsta sonen Bohdan lärde sig prata flytande svenska och Tatiana skaffade vänner för livet. Men de fick inte stanna i Sverige, de hade inte flyktingskäl menade myndigheterna och familjen återvände till Ukraina.

Där var livet inte alltid så lätt. Jobbmöjligheterna var få och lönerna låga. Tatiana jobbpendlade till grannlandet Polen där hon jobbade på ett slakteri. Tre månader i stöten var hon i Polen, och så tre månader hemma med barnen, så rullade det på.

Tatiana är ensam vårdnadshavare, och när hon var i Polen tog hennes släktingar hand om Maksym och Bohdan.

Bara Sverige som gällde

Så blev det februari 2022 och Ryssland inledde sin invasion av Ukraina, ett storkrig. Nu kände Tatiana att hon inte hade något annat val än att försöka finna en säkrare plats för sina barn.

Bohdan, som nu hunnit fylla 17 år, skulle om de stannade tills han fyllde 18 inte få lämna landet. För barnen var det dock endast ett land som gällde: Sverige.

– Bohdan sa: ”Jag vill till Sverige, snälla mamma”, och jag svarade ”okej, om det är din dröm, så försöker vi”, berättar Tatiana.

Ryska mamman tror henne inte

Kvar i Ukraina lämnade de inte bara alla materiella ting, utan även Tatianas far, barnens morfar. En man som betyder väldigt mycket för familjen.

– Min pappa vill inte fly, han säger ”dör jag så ska jag göra det i Ukraina, ingen annanstans”. Han är 68 år, så han skulle kunna fly även han, men han vill inte. Jag ringer honom varje dag, varje morgon och varje kväll.

Det är jobbigt för Tatiana att prata om sin pappa. Tårarna tränger fram. Han har varit både hennes pappa och mamma sedan föräldrarna skildes när Tatiana var 13 år.

Mamman flyttade till hemlandet Ryssland efter skilsmässan. Nu står mor och dotter på olika sidor i konflikten, och Tatiana säger att det är svårt att få mamman att förstå vad som händer i Ukraina just nu.

Mamman tror inte på Tatiana när hon berättar att hon tvingats fly landet på grund av Putin och Rysslands bomber.

Får stanna ett år

Tatiana och barnen har fått ett års uppehållstillstånd i Sverige. När vi träffas är äldste sonen Bohdan iväg för att söka sommarjobb.

Men då han är den i familjen som pratar bäst svenska är han med på mobilen för att hjälpa till så att vi alla förstår varandra.

Lillebror Maksym pratar i sin tur väldigt bra engelska, detta genom att han spelat datorspel med vänner från hela världen. Något som många tonårsföräldrar nog känner igen i sina egna barn.

– Jag kan lite svenska, men min bror kan mycket, säger Maksym.

Taxen sitter i karantän

Tatiana vill även hon arbeta. Andreas och hans fru försöker hjälpa henne med en tjänst som hemspråkslärare i ukrainska, detta då hon under sin förra vistelse i Sverige tillbringade en stor del av tiden med att hjälpa till i barnens skola. Så hon har erfarenhet av hur den svenska skolan fungerar.

Men mest av allt vill hon arbeta med det hon gjorde innan krigen bröt ut i Ukraina: djur.

– Jag arbetade i en djuraffär, jag älskar djur, titta!, säger hon och visar bilder på när hon håller i olika smådjur som chinchillor och marsvin.  

Även hemma hade familjen många djur. Till Sverige tog de med sig ett. En liten brun tax, som nu sitter i karantän. Även hunden ska få bo hemma hos Andres Engh så småningom.

– Vi har sagt att de får bo här så länge de vill. Skulle något hända här så hoppas man ju att någon skulle ställa upp för oss, säger Andreas Engh.

Har startat insamling till familjen

Andreas Engh och hans familj får ingen ersättning från det offentliga för att de upplåter sitt hem åt en flyktingfamilj, och i dagsläget har Tatiana och hennes barn inga egna pengar.

Men Andreas har startat en insamling till Tatiana och barnen, och dit har såväl Andreas arbetskamrater på Granitor i Bollnäs, som släkt och vänner bidragit.

Det går oavkortat till Tatiana som kan använda pengarna till mat och annat den lilla familjen behöver.

– Jag har inga ord, det är en jättestor hjälp, säger Tatiana och tillägger:

– Den här familjen är i mitt hjärta.