Det finns inte mycket skrivet om handverktyg.

Ibland får man intrycket att rent intellektuella verksamheter är högre skattad än den som utförs med både tanke och handkraft. Detta trots att handverktygens historia sträcker sig så långt bakåt i tiden som vi kan tänka oss och att verktyg vi använder dagligen har en mångtusenårig berättelse att förmedla.

Författaren Bernt-Olov Andersson har i sin skrift ”Verktygsbod” från 2014 skrivit kåserande betraktelser över olika sorters handverktyg. Elektrikern kommer att publicera några av dessa under det närmaste året.

Borrsväng

Det är lätt att bli hemmablind när man har ett arbete som innebär att man använder sig av olika handverktyg.

När jag en gång i tiden försörjde mig som byggnadssnickare, insåg jag visserligen att en hammare kan användas av många olika yrkeskategorier: kopparslagare, skomakare eller smeder.

Men en borrsväng är väl ändå förbehållen oss snickare? Åtminstone folk inom byggbranschen.

Men så läste jag en sommar Mika Waltaris historiska roman ”Sinuhe – egyptiern” och insåg att verktyget också kan användas av andra sorters yrkesmän… balsamerare, till exempel.

Borrsväng helt i trä med några olika skedborr.
Borrsväng är en äldre typ av handborrverktyg ofta tillverkat i trä med eller utan bröstplatta som kunde utrustas med olika skedborr, senare med spiralborr. (Borren på bilden har inget samband med texten)

Romanen är mycket trovärdig och läsaren förstår genast att dessa stackars balsamerare hade ett riktigt skitjobb. De betraktades som paria och mötte de någon kairobo på gatan så kunde de kallt räkna med att denne ogenerat gick raka vägen över till den andra sidan med en besvärad min och ett kraftigt tag om nästippen.

Tänk er själva att ha ett yrke som innebär att man rotar bland folks inälvor hela dagarna.

Det var visserligen länge sedan jag läste boken, men för mitt inre kan jag fortfarande se liken flyta omkring i väldiga träkar och hur balsamerarna med en snärt, och med hjälp av en metallhake, slet ut hjärnorna genom likens näsor. Så som seden var i det forna Egypten.

Alla är vi lika inför döden, brukar det heta. Men fan vet! Den ovannämnda balsameringsmetoden var i varje fall enbart avsedd för överklassen.

Bernt-Olov Andersson

Det är där vår borrsväng kommer in. För när balsameraren försökte trixa ut likets hjärna genom näsborren så bildades nämligen ett undertryck inne i skallen. Vad gör man då? Jo, man tar fram borrsvängen, gör ett tydligt kryss i huvudsvålen och borrar ett hål rakt genom skallbenet.

Sedan är det enkelt att dra ut hjärnan genom näsan. Som när man drar köttet ut en blåmussla.

Och denna borrningsmetod finns än idag, även om det numera är sällan som vi balsamerar våra avlidna. Metoden har till och med ett namn: trepanation. I modern tid använder man en trepan för att borra hål och avlägsna en tumör eller för att tömma ur en blödning.

Alla är vi lika inför döden, brukar det heta. Men fan vet! Den ovannämnda balsameringsmetoden var i varje fall enbart avsedd för överklassen.

Så om du någon gång går till hälsocentralen och distriktsläkaren, tar fram ett välbekant verktyg, så ska du inte bli förvånad.

Bernt-Olov Andersson

Tillhörde man Egyptens medelklass så fick liket nöja dig med enklare metoder: den döde fick en lavemangspruta i baken, så fylldes kroppen med cederolja innan balsameraren tryckte dit en rejäl kork i anus.

Efter några veckor togs korken bort. Då hade cederoljan löst upp kroppens innanmäte så effektivt att det rann ur när man tog bort den. Det blev bara skinn och skelett kvar. Snacka om diarré. Där behövdes inga borrsvängar.

Hur en vanlig arbetare behandlades ska vi av rent estetiska själ inte gå in på här, men jag kan upplysa läsaren om det var frågan om massbalsamering med hjälp av köttkrok i det så kallade ”underklassens dödshus.”

Så om du någon gång går till hälsocentralen och distriktsläkaren, tar fram ett välbekant verktyg, så ska du inte bli förvånad. Borrsvängar är ett praktiskt verktyg som kan användas till mycket.

Skränktång

I min verktygsbod finns bland mycket annat en skränktång. Det är en slags plattång med allehanda inställningsskruvar och muttrar.

Man sätter den bara över tanden och klämmer sedan fram den rätta sågtandsvinkeln. Man anpassar på så sätt handsågens spårbredd. Minns jag rätt så var tandvinkeln beroende av sågtandens bredd och höjd.

Min skränktång ser nästan ny ut, men är åtminstone trettio år gammal. Anledningen till att denna min sågtandsriktare är så välvårdad, har ingenting med ordningssinne att göra.

Det har, helt enkelt, att göra med att den nästan aldrig har används. I tandspetshärdade tidevarv finns nämligen ingen användning för en sådan apparat.

En rostig såg och skränktång
Skränktång, tång som används för justering av tändernas växelvisa böjning i sidled (skränkning) på sågklingor. (Tången på bilden har inget samband med texten)

Jag har genom åren stått i min bod och vägt den i handen, funderat på att skänka den till återvinningen. Men tanken med denna inrättning är ju att tingen ska kunna återanvändas. Och vem skulle kunna tänkas ha användning av en skränktång?

Från min ungdom minns jag hur det berättades om handskränkarna på manufakturavdelningen i Sandvikens järnverk. Hur de med oerhörd precision slog ett slag med en penhammare på varannan sågtand, handfast och rytmiskt.

Verkstaden ska ha låtit som en symfoni för små slagverk. Deras hantverk var så exakt att de kunde lägga en synål mellan tandspetsarna och låta den rutscha utmed hela tandraden, utan att haka i någonstans.

Det var minsann inga inskränkta jobbare på ”manuffen” i Sandviken, utan oerhört skickliga yrkesmän.

Man skulle ju kunna tänka sig att denna hantverksskicklighet renderade utövarna en viss uppmärksamhet i historieböckerna. Att minnesmärken restes över de skickligaste.

Trots bevisad kompetens, lärdom och utvaldhet misstänker jag ändå en viss ”inskränkthet” hos akademiledamöterna, eller ska vi i detta sammanhang kalla dem oskränkta.

Bernt-Olov Andersson

”Här vilar Skränk-Johan vars snärt i handleden fick landets sågtänder att oombedda ramla i rätt vinkel.” Ett naturastipendium inrättat till handskränkare Emil Sundblad ära och åminnelse, innehållande en guidad tur på Sandviks manufakturavdelning.

Den bistra sanningen är nog att skränktången medverkade till att inga stipendier utdelades eller minnesstenar restes över dessa män. Vem behövde en människa när det fanns ett verktyg, en skränktång.

Men verbet finns väl åtminstone med i Svenska Akademins ofantliga ordbok för att påminna sentida yrkesmän om denna profession? Icke.

Verktyget finns visserligen med, men inte själva hantverket i betydelsen ”att skränka en såg”.

Trots bevisad kompetens, lärdom och utvaldhet misstänker jag ändå en viss ”inskränkthet” hos akademiledamöterna, eller ska vi i detta sammanhang kalla dem oskränkta.