• I filmen De andras liv avlyssnar den gråklädde Stasiagenten ett konstnärspar uppe på vindsvåningen ovanpå parets lägenhet, omgiven av väldiga monitorer och mottagare. I det verkliga livet behövde Stasi inte så omfångsrik utrustning. Foto: Detlev Vriesleben

  • Inne på Stasis avlyssningscentral i Berlin kunde den östtyska underrättelsetjänsten i all lönndom spionera på sin befolkning. Foto: Detlev Vriesleben/Arkiv

  • Kassettspelare spelade in de avlyssnade samtalen. Längst bak i rummet förvarades kassetter i höga staplar. Foto: Detlev Vriesleben

  • Hörapparater för hörselskadade användes som mikrofoner och byggdes in i väggar. Foto: Detlev Vriesleben

  • Ju mindre en mikrofon var desto mindre ström behövde den och kunde enkelt fästas på en obemärkt plats. Foto: Detlev Vriesleben

  • Mikrofoner med kablar installerades i hemlighet inne i grannens lägenhet. Foto: Detlev Vriesleben

  • Stasis agenter var väl medveten om att även de själva kunde avlyssnas. Detlev Vreisleben testar en av den östtyska underrättelsetjänstens forna detektorer som skannar väggen i jakt på dolda mikrofoner. Foto: Detlev Vriesleben

En kabel ledde till en telefon. En annan till en mikrofon gömd i en tapet. I det forna Östtyskland hade kopparledningen en alldeles särskild funktion.
Här använde den östtyska säkerhetspolisen Stasi den till att avlyssna sin egen befolkning.

 

Minns du filmen Das Leben der Anderen eller De andras liv som den heter på svenska? Om Stasi-mannen som sitter på vinden ovanför den lägenhet ett konstnärspar bor i, som den anställde på Stasi är satt att avlyssna. Genom tjocka hörlurar hör han dem laga mat, ha sex, samtala med vänner och diskutera Östtysklands politiska läge.

Han lyssnar timme in, timme ut, dag efter dag, månad efter månad. Ju mer tiden går växer hans sympati. Han upplever att han känner dem och att han tycker om dem. Själva har de ingen aning om hans ständiga närvaro i deras lägenhet och liv.

 

 

De stora apparaterna som Stasimannen i filmen omger sig med på vinden har inget med verkligheten att göra. I det riktiga livet bestod den utrustning Stasi behövde för att lyssna av ett hushåll av en apparat i samma storlek som en skokartong.
– Jag har pratat med mannen som skötte rekvisitan i filmen. Filmmakarna ville ha mycket teknik för effektens skull. Det skulle se hotfullt ut. De resonerade att publiken vet ändå inget om den tekniken. De andras liv är en spelfim, ingen dokumentär.
Det berättar Detlev Vreisleben. Han är ingenjör och står bakom en av världens största samlingar av teknisk utrustning från det kalla kriget. Häromåret sålde han sin omfångsrika samling till en krögare i tevetornet på Alexanderplatz i Berlin. Hans kameror, sändare och kasettdäck ska utgöra stommen i ett framtida spionmuseum.

 

Stasis avlyssning är aktuell med serien Weissensee som nyligen visats på svensk teve men så är det är också 25 år sedan Berlinmuren föll och Stasi med den.
Detlev Vreisleben känner till Stasis omfattande teknik. Avdelning 26 stod för deras genomgripande avlyssning. De hette åtgärd A och åtgärd B och betecknade sätten att bäst bugga sina invånare. A står för avlyssning av telefon. B för avlyssning av ett rum.
– Stasi använde sig helst av ledningar och inte radiovågor. Dels ville man förhindra störningar, dels var det ju viktigt att skydda sig från att någon annan lyssnade med.
Stasi samlade mycket information genom telefonspionage. Telefonanslutningarna var få. Östtysklands telefonledningar var gamla, från 20- och 30-talen och gick via växeltelefonist.
– Telefonnätet var detsamma som före andra världskriget. Det fanns ju inga resurser att dra nya ledningar. Bara knappt var tionde person hade telefon hemma. Det brukade ofta knäppa och knastra i telefonen. Många trodde att detta sprakande berodde på att telefonsamtalet avlyssnades. Men det stämmer inte. Sprakandet berodde ju på att ledningarna var så slitna att de glappade.

 

Det var i mitten på 50-talet som Stasi utvecklade ett första avlyssningssystem. Stasi kände till en 500 meter lång tunnel mellan Öst- och Västberlin som amerikanarna hade grävt och där västmakterna i det fördolda lyssnade av hundratals samtal inom den sovjetiska militären. I all hemlighet kopierade östtyskarna amerikanarnas utrustning i tunneln för att använda för egen del. I början på 60-talet började den östtyska regimen avlyssna sina invånare.
För att lyssna med i ett telefonsamtal behövde Stasis elektriker inte ta sig in i den bostad som skulle buggas. Telefonledningarna gick mellan hemmet och det lokala postkontoret.
– Stasi kunde ansluta sig var som helst på nätet däremellan. Oftast fäste de sin externa kabel inne på postkontoret. Därifrån fördes ledningarna direkt till Stasis avlyssningscentraler. I Berlin slussades många samtal till en stor central i stadsdelen Johannisthal. Så fort den buggade lyfte på telefonluren rullade en inspelningskassett igång. Den var på en timme, en halvtimme på var sida och måste bytas för hand. Andra modeller var på 90 minuter. Banden lyssnades av, spolades över och användes på nytt. Ett separat, hemligt rum fanns också i den väldiga spionagebyggnaden. Här avlyssnade Stasi sin egen personal i smyg.

 

För att lyssna av ett utrymme behövde Stasis elektriker en elledning att koppla upp sig mot. Fanns ingen telefonanslutning fäste de sina ledningar mot antingen en ringklocka nere i porten eller på en avlyssningsdevis som fungerar på samma sätt som en babyvakt, en monitor som skickar ljuden från ett rum till Stasi på sidan andra sidan linjen.
I de fallen installerade Stasi sin teknik via en lägenhet bredvid.
– Man skickade ut grannarna på ett ärende och byggde sedan in kabelverket hos dem. Det var nästan omöjligt att upptäcka den i lägenheten som var föremål för buggningen. I den bostaden fanns den som ett en milimeter litet hål i en vägg.
Stasi hade kapacitet att lyssna av sammanlagt 4000 samtal i DDR på samma gång. 80 procent skedde via telefonnätet, 20 procent genom utplacerade mikrofoner.

 

Bristen på material i Öttyskland var stor. Uppfinningsrikedomen växte fram av nödvändighet. Den östtyska staten inträttade en speciell instans, den så kallade uppfinnarrörelsen, Neurerbewegung på tyska, som använde all kraft åt att utveckla egna billigare substitut för västvärldens dyra utrustning.
Elektrikeryrket var högt ansett. Stasi behövde ständigt fler medarbetare inom alla tekniska hantverk.
– Stasi sökte hela tiden folk med teknisk kompetens. Ett arbete hos Stasi hade många fördelar. Lönerna var högre och förmåner många, som semesterstugor och större och finare lägenhet, berättar Angela Schmole, på BStU, den statliga myndighet i Tyskland som förvaltar det arkiv som Stasi upprättade.

 

Vid Berlinmurens fall hade den östtyska säkerhetsapparaten 12 000 avlyssningsenheter. Den mesta förstördes.
– Tre grupper såg till att den demolerades. Stasi ville bli med av med bevis, medborgarrättsakitivister som hade blivit avlyssnade var också noggranna med att denna teknik förstördes. Den utrustning som blev över omhändertogs av polisen och skrotades. Avlyssningsutrustning får inte säljas i Tyskland. Man vill inte ha den i omlopp. En människas privatsfär ska inte få kränkas, förklarar Vreisleben.

 

Bettina Bettenhausen