”Kvinnorna är nyckeln till arbetarrörelsens comeback”
Vi firar idag den kvinnliga rösträttens hundraårsjubileum, och blickar framåt mot vår gemensamma framtid. Nyckeln till arbetarrörelsens comeback är att kvinnorna återigen måste gå längst fram för att väcka och driva den framåt, skriver Johannes Regell, elektriker i Västervik.
Johannes Regell, elektriker i Västervik och aktiv inom Socialisterna – Välfärdspartiet (Bilden är ett montage)
Rent formellt erövrades den kvinnliga rösträtten 1919, men vi kan idag på internationella kvinnodagen 2021 fira hundraårsjubileet av det första allmänna val svenska kvinnor kunde delta i.
Arbetarrörelsen hade hela tiden haft med den kvinnliga rösträtten i sitt program, men Socialdemokratins ledning – med Hjalmar Branting i spetsen – förhandlade bort den för att få till enhet med Liberalerna.
Kvinnorna fick vänta ett år längre än arbetarklassens män – som erövrade sin rösträtt året innan 1918.
Jag skriver att rösträtten erövrades därför att den inte var en gåva. Den tidens elit – i form av prästerskap, aristokrati och kapitalistklassen – såg rösträtten som ett hot mot ordningen i samhället.
Det blev i ljuset av detta minst sagt komiskt när Moderaterna 2011 gick ut och påstod att de slogs för rösträtten – när föregångaren till deras parti endast accepterade rösträtten under hot om revolution.
På sitt sätt hade de rätt: Rösträtten var ett hot mot deras ordning.
Att arbetare, fattiga bönder och kvinnor (i allmänhet) skulle ha en gnutta inflytande i deras klassamhälle sågs som en fruktansvärd idé.
Varför gav sig våra eliter i denna fråga? En snabb förklaring är att säga att de gav med sig lite – av rädslan att förlora allt.
1917 svepte en våg av uppror över Europa. I Ryssland störtade arbetare och bönder tillsammans med soldater den trehundra år gamla romanovdynastin. Tsaren och hans familj sköts i en källare.
1918 störtades det tyska kejsardömet – också av arbetare och soldater. De hade tröttnat på första världskrigets brödraslakt i skyttegravarna, svält och sjukdomar.
Slagorden ”fred, bröd och jord” fick kungahus och bolagsledningar att darra runt om i hela den industrialiserade världen. Första världskriget fick med detta sitt slut.
Även i vårt land svallade upprorets vågor, med början i Västervik. Arbetarna krävde bröd och tog över ledningen för staden.
Arbetarkvinnorna levde under dubbelt förtryck – först genom utsugningen i fabrikerna, och sedan som hushållsslavar i hemmen. De hade mest att vinna och minst att förlora.
Hotet om att eliterna skall förlora allt var högst verkligt också i lugna Sverige.
Det var under detta hot – att det skulle gå som i Ryssland – som demokratin föddes.
Det blev i ljuset av detta minst sagt komiskt när Moderaterna 2011 gick ut och påstod att de slogs för rösträtten – när föregångaren till deras parti endast accepterade rösträtten under hot om revolution.
I alla dessa resningar gick arbetarkvinnorna i spetsen. De strejkade för lönehöjningar, krävde slut på ransoneringar och plundrade handlare på livsmedel.
Arbetarkvinnorna levde under dubbelt förtryck – först genom utsugningen i fabrikerna, och sedan som hushållsslavar i hemmen. De hade mest att vinna och minst att förlora.
Arbetarkvinnorna var med detta pådrivande för hela arbetarrörelsen.
Deras roll var dock många gånger högst otacksam. Arbetarrörelsen ärvde den kvinnosyn som gått i arv under tusentals år av mänsklig historia.
Kvinnorna hölls aktivt borta från ledarskapen och ofta även fackföreningarna som sådana. Detta var arbetarrörelsens största svaghet under 1900-talet.
Inom den offentliga sektorn sliter stora grupper kvinnor under arbetsvillkor som ofta är rent bedrövliga. Även frågor som tagits för givna – som aborträtten – ifrågasätts idag öppet.
Idén om manlig överhet över kvinnor var grunden för att försöka tysta kvinnornas röster och marginalisera dem. Det är också orsaken till att arbetarkvinnorna tvingades söka allians med kvinnor från medelklassen och borgerskapet för att få igenom krav som rätt till skilsmässa och abort.
Rösträtten innebar inte bara att det akuta trycket på eliterna minskade; den medförde också ökande sociala friheter för arbetarklassen.
Alla framsteg i Sverige går att koppla till arbetarrörelsens styrka och rösträtten. Listan kan göras lång, men vi håller oss till:
- Arbetstidsförkortningar
- Semestrar
- Pensionssystem
- Offentlig välfärd.
Allt har erövrats av arbetarklassen under konstant motstånd från eliterna och deras partier.
Så 100 år har gått sedan 1921. Var befinner vi oss idag?
Arbetarrörelsen övergav under resans gång kraven om att förändra allt i grunden. Man nöjde sig med att justera fasaderna.
Från 1989 och framåt har framstegen rullats tillbaka ett efter ett. Arbetslivet blir hårdare, anställningsformerna otryggare, pensionerna är bland de sämsta i Europa och den offentliga välfärden allt mindre att lita på.
Inom den offentliga sektorn sliter stora grupper kvinnor under arbetsvillkor som ofta är rent bedrövliga. Även frågor som tagits för givna – som aborträtten – ifrågasätts idag öppet.
Kapitalismen befinner sig på historisk övertid och visar sig på daglig basis oförmögen att lösa de stora frågorna.
Trots att mycket blivit bättre i hemmen, lever rester av de gamla förställningarna kvar och kvinnor bär fortfarande den tyngsta bördan.
I den nya epok, som tog sin början 1989 med döden för allt vad samförståndsanda heter, har arbetarklassen ännu inte visat sin styrka i större skala.
Många tyckare talar om arbetarklassens död. Feminister målar ofta upp en motsättning mellan arbetarna i industrin och kvinnorna.
Med detta glömmer de att bara inom LO-förbunden i bygg-, tillverknings-, transport- och utvinningsindustrin finns över 125 000 organiserade arbetarkvinnor. De producerar tillsammans med männen inom samma branscher all den rikedom som hela samhället lever av.
Deras styrka visar sig inte idag, då arbetarklassen ännu inte återtagit den politiska scenen. Men den bortglömda kraften – att kunna förändra hela samhället – finns där och väntar på sin förlösning.
Mänskligheten står inför stora problem, med återkommande ekonomiska kriser, krig, pandemier, flyktingströmmar och behov av energiomställning.
Kapitalismen befinner sig på historisk övertid och visar sig på daglig basis oförmögen att lösa de stora frågorna.
Eliternas perversa rikedom är ett svaghetstecken för dem som klass. De distanserar sig från oss här nere och kan inte investera i produktiva verksamheter. Därför läggs kapitalet på hög i skatteparadisen och används mest till privat lyxkonsumtion.
Makten skall ner på arbetsplatserna och bort från bolagsledningarnas slutna styrelserum.
Nyckeln till arbetarrörelsens comeback som samhällsförändrande kraft finns i den ännu sovande arbetarrörelsen – och särskilt bland de 125 000 arbetarkvinnorna inom industrierna.
Förutsättningarna för att ta de steg som aldrig togs under 1900-talet – att en gång för alla göra slut på den kortsiktiga vinstjakten som driver mänskligheten ner i avgrunden – har aldrig varit godare.
Målet kan enkelt beskrivas i att vi långsiktigt och planerat skall hushålla med naturresurser och mänskliga arbetsinsatser. Makten skall ner på arbetsplatserna och bort från bolagsledningarnas slutna styrelserum.
Kvinnorna måste återigen längst fram för att väcka och driva rörelsen framåt. Med arbetarkvinnorna i fronten kan en allians smidas mellan arbetarna inom industrin och arbetslagen i välfärdsområdena.
En sådan allians kan isolera eliterna och ta mänskligheten till nästa steg in i framtiden.
Vi firar idag hundraårsjubileet över den kvinnliga rösträtten och blickar framåt mot vår gemensamma framtid.
