På en av mina favoritrestauranger i Stockholm serveras en härlig vegetarisk buffé.

En dag när jag besökte restaurangen var en av de anställda kvinnorna, som jag brukade prata lite med, inte på plats.

Jag frågade efter henne och fick veta att hon hade blivit ovän med chefen och inte längre jobbade där. Nu var hon hemma och arbetslös.

Jag vet inte närmare vad som hade hänt, men jag vet att varken kvinnan eller arbetsgivaren pratade flytande svenska och att verksamheten inte hade kollektivavtal.

Jag gissar att hon inte var medlem i facket. Det kan ha blivit uppsägning utan uppsägningstid – en billig uppsägning för arbetsgivaren.

Facken har kanske förlorat förtroende för att medlemmarna upplever att de inte för deras talan.

Catharina Calleman, professor emerita i arbetsrätt

Sådana uppsägningar är säkert inte ovanliga. Kanske visste inte arbetstagaren – och inte arbetsgivaren heller – vilka rättigheter hon hade.

Och det är sannerligen inte lätt att veta! Det är snarast omöjligt att orientera sig i den snårskog av ständigt ändrade och EU-anpassade bestämmelser som det svenska anställningsskyddet består av idag. 

Tanken med den svenska modellen är att människor ska vara organiserade i facket och att organisationerna ska bevaka arbetstagarnas intressen och se till att reglerna följs.

Men så är det ju långt ifrån alltid! 

Facket har förlorat många av sina medlemmar på senare år. Bara 68 procent är medlemmar. På vissa LO-områden är det ännu färre – som just inom hotell och restaurang, där 27 procent lär vara medlemmar, och inom ”privat service” och handel runt 50 procent.

Facken förlorade många medlemmar när den borgerliga regeringen chockhöjde A-kasseavgifterna 2007 (den återställdes 2014).

Men det är inte bara det. Facken har kanske förlorat förtroende för att medlemmarna upplever att de inte för deras talan.

Det kan ha många orsaker. De lokala förtroendemännen kan själva vara rädda om sin anställning – eller så finns det inga rättigheter att stödja sig på. 

Det borde diskuteras hur fackens ställning kunde förbättras för att öka tryggheten för de mest oskyddade grupperna.

Catharina Calleman, professor emerita i arbetsrätt

De osäkra anställningarna har inte blivit fler på senare år, men de har blivit osäkrare. Som till exempel sms-anställningar.

Men dagens diskussioner om LAS handlar inte om detta. I stället diskuteras att uppsägningar av personliga skäl blir för kostsamma för arbetsgivaren.

Det presenteras också förslag som skulle försvaga de fackliga organisationernas möjligheter att verka för trygga anställningar, såsom flera undantag från turordningen och att driftsenheter inte får slås ihop.

Som jag ser det borde debatten idag gälla hur anställningsskyddet kan förstärkas i stället för försvagas.

Det borde diskuteras hur fackens ställning kunde förbättras för att öka tryggheten för de mest oskyddade grupperna.

En viktig fråga för folkhälsan idag verkar ju vara att stabilisera människors försörjningsmöjligheter och ge någon typ av trygghet för alla.