”Besluten är våra – bara vi tar chansen”
"Dörren till politisk påverkan står på vid gavel för våra fackföreningar – men vi måste själva gå igenom den. Det är precis därför som alla arbetare borde vara sossar", skriver Per-Ola Nilsson, ombudsman för Elektrikerna och ordförande för LO Skåne.
Är du arbetare, så borde du vara socialdemokrat. Det är ett påstående vi ofta säger, men sällan motiverar.
Förbunden blir allt oftare påhoppade för sina politiska samarbeten och påverkanskampanjer.
Å ena sidan fortsätter vi med envishet att hävda just ovanstående – är du arbetare så borde du vara sosse!
Men å andra sidan fortsätter kritikerna med samma envishet att argumentera för att förbunden ska var politiskt gråa, neutrala, opolitiska, samarbeta med alla partier och så vidare.
Jag hör diskussionen nästan dagligen, både i mitt jobb som ombudsman på Elektrikerförbundet men också i uppdraget som ordförande för det skånska LO distriktet.
Medan förbunden och deras medlemmar kämpar med sin politiska identitet springer politiken ifrån oss.
Samtidigt vet jag att diskussionen inte är ny. Jag har ju hört den sedan långt innan jag själv fick rösta fram tills nu, genom hela min tid på byggarbetsplatser och servicejobb, och från alla yrkeskategorier och kunder.
Men medan förbunden och deras medlemmar kämpar med sin politiska identitet springer politiken ifrån oss, och de senaste decennierna har sammantaget inneburit idel försämringar för arbetare som kollektiv.
Det första vi behöver fundera över mot den bakgrunden är huruvida vi ska ha politiska uppfattningar.
Jag är övertygad om att det måste vi ha.
För när jag ställer frågan till våra medlemmar om vilka fackliga frågor som är de viktigaste så får jag nästan alltid samma två svar. Nämligen anställningstrygghet och arbetsmiljö.
Båda starkt påverkade av politiska beslut.
Men våra medlemmar, oavsett förbund, påverkas ju av så många andra politiska beslut också, som till exempel vilken sjukförsäkring som ska finnas om vi blir sjuka eller skadar oss, om vi ska bygga hyresrätter så att våra barn så småningom kan flytta hemifrån, eller hur våra pensionssystem ska se ut när vi kommer så långt i livet.
Givetvis finns långt många fler frågor, det är faktiskt svårt att hitta något alls som inte berör våra medlemmar eller som inte påverkas av politik.
Nästa grej vi behöver reda ut är med vem eller vilka vi ska samarbeta. Om ens några?
Men det var då och det är föga relevant nu. Vårt stöd nu bör vara helt avhängigt på vad man vill med framtiden, inte vad man velat historiskt.
Här kör vi ofta fast med floskler och historia. Vi samarbetar med sossarna för att vi startade partiet för 100 år sedan! Det var sossarna som drev allmän rösträtt! Det var sossarna som… ja massor med exempel från hela 1900-talet.
Alltihop är förvisso sant, det gäller sådant som Lagen om anställningsskydd, Medbestämmandelagen och Förtroendemannalagen, och så vidare.
Men det var då och det är föga relevant nu. Vårt stöd nu bör vara helt avhängigt på vad man vill med framtiden, inte vad man velat historiskt.
Missförstå mig inte, reformerna jag använde som exempel och mycket annat har varit av yttersta vikt för vårt välfärdssamhälle.
Men vi får inte stanna upp och bara försvara det vi gjorde då, utan också ha en plan för vilka reformer vi ska göra härnäst.
Min egen politiska åsikt är demokratisk socialism, åskådliggjort genom Socialdemokraterna. Anledningen är precis det jag skrev här ovanför – vad vill vi med framtiden?
Såklart vill alla partier från höger till vänster (nåja, nästan alla åtminstone) hålla sig väl med svensk fackförening. Orsaken är mycket enkel: Vi är många!
Det är bra publicitet att synas tillsammans med förbundsföreträdare, eller att plocka retoriska poäng i förbundens hjärtefrågor.
Därför frågar (nästan) alla partier oss vad vi vill. Men betydelsen av den frågan är just retorisk och populistisk.
Mitt eget parti, S, frågar inte på samma sätt. De har istället skrivit i sina stadgar, sin regelbok, att på alla styrelsenivåer inom partiorganisationen ska det finnas en facklig ledare.
En mer obekväm sanning är att deras regelbok har varit likadan länge vad gäller fackliga ledare.
Från den lilla sosseorganisationen i varje kommun, till det rikstäckande partiet.
Jag som ordförande för LO Skåne har alltså, genom mitt fackliga uppdrag att företräda de samlade skånska arbetarfacken, en plats i Socialdemokraterna Skånes distriktsstyrelse.
På samma sätt som ordförande för LO Sverige har en plats i Socialdemokraternas styrelse på Sveavägen i Stockholm.
Varken jag eller Susanna Gideonsson är politiker. Men vi blir inte bara tillfrågade om vad vi tycker för att det ska se bra ut i media, vi får den platsen i styrelsen för att vi ska vara med och bestämma.
Då kan vi också driva politiken i den riktning vi vill och bestämma rätt saker.
För som sagt, vi är inte politiker, men vi har politiska åsikter som vi vet är bra för våra medlemmar.
Sossarna gör såklart inte detta för att de måste. Det är helt enkelt för att de vill. Nästan alltid så vill de samma saker som oss inom facken.
Ett talande exempel var när jag nyligen såg ett tydligt ställningstagande från Byggnads Skåne om att skrota LAS-utredningen.
Vid sidan om dem och med samma uttalande står S i Skånes ordförande, tillika riksdagsledamot, Niklas Karlsson.
Några av er som läser kommer säkert att ifrågasätta varför blev det då som det är? Eller varför tillsatte man då den statliga utredningen om just LAS?
Var kommer de sammantagna försämringarna för arbetare ifrån?
Det är ingen raketforskning att räkna ut att de som bäst förstår arbetarfrågor är arbetarna själva.
Såklart finns inget enkelt svar på den frågan, även om man också här kan börja prata på repeat om ett svårt parlamentariskt läge och så vidare.
Men sanningen är denna: S har suttit väldigt många år i riksdagen, en del av dem också i regeringsställning. Såklart har S ett ansvar i utvecklingen!
Men en mer obekväm sanning är att deras regelbok har varit likadan länge vad gäller fackliga ledare. Dörren till politisk påverkan står alltså på vid gavel för våra fackföreningar – men vi måste själva gå igenom den!
Det är ingen raketforskning att räkna ut att de som bäst förstår arbetarfrågor är arbetarna själva. Arbetarnas yttersta företrädare är just fackföreningarna.
Det finns inga snabba lösningar men besluten är våra att fatta om vi bara tar chansen. Det är precis därför som alla borde vara sossar.
