• Bild: Pixabay

KULTUR

Del 3 – Dramaten

Här är den tredje delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell ”Agnes”, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.


LÄS ÄVEN:

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 1

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 2

Skrivandet blev Dylans räddningsplanka

”Bokstavsdikter” – av Dylan Färemark


Dramaten, August Strindbergs Fröken Julie. Pjäsen som Agnes sett två gånger förut, grep tag vid varje tillfälle. Hennes väninna Emma var på ingående. Det blåste snålt utför skådespelarkonstens högborg. Agnes var glad att hon tagit vinterkappan på sig.

Himlen var klarblå och åtskilliga människor var på språng. På trappan upp till Dramatens entré satt det ungdomar och trotsade nordanvinden. I spridda klungor, en del med solglasögon och andra utan, visade de upp sig för varandra.

”Emma och jag såg Fröken Julie för tre år sedan på Stadsteatern”, tänkte Agnes och rättade till kragen. Gripande, minst sagt.

Emma var förtidspensionär och en kvinna som alltid gjort rätt för sig och som var väl insatt i konstens värld. Henne träffade Agnes på en vandring i Gamla Stan för fyra år sedan. Deras gemensamma intresse för Stockholms gatunamn och att Emma blivit änka, knöt dem samman.

Varje gång de träffades, vilket i regel skedde i samband med ett besök på en konsthall, bio eller teater, såg Emma fram emot det. Det gjorde även Agnes.


”Aldrig sjukskriven, började jobba när jag var sexton år och så sitter det en galen tjänsteman och utför politikernas spariver till den milda grad att jag nästan dog av stress.”


Trots att Emmas lägenhet låg på Östermalm, på Sibyllegatan, hade hon arbetat inom hemtjänsten i hela sitt liv. Hennes man, som varit yrkesmilitär, gick bort i cancer för sex år sedan.

”Fy fan för överklasskärringar”, berättade hon med ett tonfall som fanns längst ut på läpparna ”gnälligare kärringar finns inte. De trodde att vi torkade upp deras skit för vår egen skull”.

Till sist gick ryggen sönder på Emma och innan hon fick igenom förtidspensioneringen höll hon på att få gå från både hus och hem.

”Aldrig sjukskriven, började jobba när jag var sexton år och så sitter det en galen tjänsteman och utför politikernas spariver till den milda grad att jag nästan dog av stress. Jag trodde att jag betalat min försäkring. Varför heter det försäkring annars?”, fortsatte hon med ovanligt långa i-vokaler.

Agnes gick fram till Margareta Krok-statyn och la sina händer mot dess brons. Varm i alla händelser. 37 grader Celsius, tänkte Agnes som sett Margareta Krok vid flera tillfällen.

Tredje raden parkett, man måste sitta nära annars missar man mycket. Skådespelarna är proffs både på Stadsteatern och Dramaten och har de en bra kväll, är både blicken och ansiktsdragen med.

”När det är så glömmer jag både tid och rum. Nästan så att jag kommer ut med en ny frisyr”, tänkte Agnes och log med hela ansiktet. ”Tur att bara du ser mig nu”, mumlade hon till Margareta Krok och tog bort händerna.

För något år sedan berättade en supporter på tv med inlevelse hur det kändes att uppleva ett derby mellan Hammarby och AIK i fotboll; Magen började kurra redan två dagar före matchstart och när det sen begav sig, kunde han nästan inte koncentrera sig. Lyckan som sedan uppstod vid en eventuell seger, gick inte att beskriva.

Agnes kom mycket väl ihåg hans ansikte och hur han liksom omedvetet försvunnit in i tankevärlden när han berättade. Precis på samma sätt upplevde Agnes Shakespeare och till viss mån Strindberg. Skillnaden låg i att hon sett mer Strindberg och bara därför, i det närmaste, kunde hans pjäser utantill. I alla fall de som spelades för jämnan.

I dag bar hon på samma känsla, luften vibrerade och magen kurrade. Pjäsen hade fått bra kritik och dessutom låg skådespelarna som fått rollerna; betjänten Jean och fröken Julie, i skilsmässa på riktigt. Vilken krydda, måste upplevas…

”Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt, duktiga bägge två”, viskade hon för sig själv och kände det berömda pirret som avslöjade att det antagligen skulle bli en bra pjäs. Agnes stod kvar, hon ville inte missa Emma – hon kommer på Birger Jarlsgatan, det brukar hon göra.


”Den totala tystnaden, den totala ignoreringen fick hon i famnen och den var värre.”


Vinden friskade i och turisterna fick hålla i mössorna, om de inte satt i lä och solade sig. Att det var på väg, eller bara gick för att de kunde, vittnade Strandvägens promenadstråk om.

Nedför kajkanten låg Strömma kanals och Waxholmsbåtarna och guppade i takt med vinden. Vattnet var kallt. Måsarna satt antingen på någon båts reling eller också vilade de på vinden som svepte in från havet. Intresset för teater och film hade varit ett väl dolt intresse för hennes arbetskamrater.

När Agnes till sist, även om det skrämde henne, löpt linan ut och berättat. Möttes hon inte av sarkasm. Inte alls.

Den totala tystnaden, den totala ignoreringen fick hon i famnen och den var värre. På rent djävelskap verkade det som om ingen av hennes kollegor ville lyssna. Till sist slutade hon nämna saken, förutom till Tomas och om hon diskuterade något med honom, såg hon till att göra det när de andra rökte eller på annat sätt var förhindrade att höra.

Eva, som arbetat kortast tid i kommunhusets matsal, lyssnade faktiskt hela första veckan. När hon andra veckan börjat röka igen, vilket hon tänkt sluta med på sitt nya jobb, tystnade hon. Redan efter första rökpausen med Gunn och Birgitta fick Agnes för sig att hennes attityd ändrats.

Fröken Julies storhet låg i dialogen. Där finns en maktförskjutning som inte liknar något annat inom teatervärlden. Tydligen världens mest spelade pjäser.

”Just den där vändningen”, tänkte Agnes, ”tror jag August kom på i Danmark när han hamnat i trubbel. Antagligen landade han själv i precis samma drama men med ombytt genus… Stackaren kunde inte stå emot, föll till föga. Därefter satt han i klistret, flickan också”.

Plötsligt fylldes gaturummet av trumvirvlar och hästhovar. Agnes tittade mot Artillerigatan. Tysta polisbilar med blåljuset svängde ut på Strandvägen. Hon väntade, precis som alla andra. Trafiken stoppades. Det gick en stund och paraden började sin skritt genom city. Blås, uniformer, hästar och trummor. Kungliga vaktparaden. Hästarnas hovar klapprade på asfalten och på deras ryggar satt de uniformerade ryttarna. Bleckblåsorkestern gick bakom och frös.

Agnes hade sett dem förut och med tanke på att hon skulle se en Strindbergspjäs, tyckte hon att de passade in i stadsbilden – och hästarna, vilka hästar, konstaterade Agnes, lugna, stora och blanka.


”Den kvällen hade ingen bråttom. Alla var där de ville vara. Morgondagen fanns inte, inte i tanken i alla fall.”


När paraden gått förbi och Strandvägen tagit tillbaka sitt vanliga brus, hörde hon någon som ropade;

”Hallå Agnes, här är jag.” Det var Emma och nu var det en halvtimme kvar tills teatern började. Hon såg hur Emma försökte hålla ordning på sitt gråa hår och den röda kappan i motvinden. Handväskan i svart läder hängde på vänster arm och fladdrade bredvid.

Än for den bakom henne för att något senare slå mot höften och snurra upp handtagen och börja om.

”Hej Agnes, ursäkta att jag blev lite sen. Missade min buss, fick gå.”

”Hej Emma. Ingen ko på isen, vi har gått om tid… i alla fall en halvtimme.”

”Bra, om vi skyndar oss kan vi beställa fika redan nu, så slipper vi köa i pausen.”

Agnes och Emma gick in i Dramatens entré, lämnade sina ytterkläder i garderoben och gick upp för trappan till kafeterian. Två koppar kaffe och en varsin mazarin beställdes till pausen. Andra ringningen gick av, Agnes och Emma skyndade sig in.

”Vilken tur att vi hann gå på toaletten innan”, sa Emma.

”Ja verkligen”, svarade Agnes, ”det är inte roligt att vara nödig och i pausen vill man fika.”

Agnes och Emma gick på Birgerjarlsgatan, vinden hade mojnat. Det var kallt i luften. Trafiken tät och det var trångt på trottoarerna kring Stureplan. Gatuljusen förgyllde city och höll mörkret borta. Under jord skramlade tunnelbanan och ibland gnisslade bromsarna. Den här kvällen gick alla tåg i tid, även pendeltågen.

Ovanför svampen på Stureplan blinkade reklamen och under stod det taxibilar. Dova röster hördes överallt och ibland skar ett skratt genom bruset och dog ut mellan husväggarna. Visserligen var kvällen kall men vinden, som vänt, fick alla att leva upp. Den kom från söder och bar på förhoppningar. Inte för att någon, inte en enda, tänkte på det. Likväl bar den på sommaren, den som var på intågande. Det fick city att leva upp.

Agnes och Emmas promenad gick sakta. Den kvällen hade ingen bråttom. Alla var där de ville vara. Morgondagen fanns inte, inte i tanken i alla fall.

Deras skuggor stannade vid skyltfönstren och klädde sig i flärd och lyx, i alla fall i tanken. Från förorten kom polerade bilar. Deras uppvärmda däck skrek i natten mot Kungsgatans asfalt och om de hade tur, tittade någon när basen dunkade genom bilfönstren.

”Jovisst, en flicka och hennes pappa”, sa Agnes.

De tittade in i skyltfönstret. Varmt och ömsint höll de i varandra, i armkrok – ”vem kan köpa en väska som kostar femtio tusen kronor?”, tänkte Agnes. ”Fast… Tänk att komma till jobbet med en Birkin väska, i krokodilskinn. Det vore något”.

”Eleonora sa du, hur gammal är hon?”, svarade Emma.

”Runt åtta år, jag har faktiskt inte frågat. Hon kom krypande under häcken vid altanen.”

Emma drog Agnes i armen.

”Vi går. Det här blir man bara deprimerad av.” Och visst var det så.


”Hon tycker mer om att skvallra om skådespelarna och det hon läst i pressen, vilket just den här kvällen borgade för ett livligt samtal.”


Det började flanera. En polisbil med sirener och blinkande blåljus svängde in på Biblioteksgatan.

”Och inte visste jag att det gick att krypa fram där. Pappan har jag inte träffat, men…”, fortsatte Agnes.

”Mamman, skilda, kan jag tänka mig”, fnyste Emma retoriskt.

Agnes lät det bero – ”dessutom har vi en hemlig pakt. Nora och jag. Emma är som hon är, ingenting att irritera sig över”.

Promenaden gick vidare och avslutades på konditori Sturekatten på Riddargatan 4, Östermalm. En varsin varm macka och en kopp Te, som alltid efter ett Dramatenbesök. En vana som blivit en tradition. Där brukade de hitta en lugn vrå i något av de små rummen och när de väl satt sig och kommit till ro, brukade de diskutera pjäsen de sett.

I dag hade Agnes tagit med sig nationalutgåvan av Fröken Julie. Även om diskussionerna inte gick ner på djupet var de givande och om inte annat, fick det dem att minnas det de sett. När det gällde Fröken Julie, måste man nog säga att faktiskt just den pjäsen var aningens sönderanalyserad – något som Agnes menade men höll för sig själv, precis som med teorin om maktkampen i dialogen.

”Emma är alldeles för pryd för att ens kunna diskutera saken”, tänkte hon och åt upp sista biten på sin varma macka.

Hon tycker mer om att skvallra om skådespelarna och det hon läst i pressen, vilket just den här kvällen borgade för ett livligt samtal. Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt skötte sig förträffligt men skilsmässan – där finns det mycket att lufta.

”Vi stannar vid det”, tänkte Agnes som tyckte om Emma. Mer än Emma förstod – en ömsesidig tanke även om ingen av dem hann sätta den på pränt.

”Vi tar in två glas vin, kvällen till ära”, sa Emma.

”Vi börjar med vitt” svarade Agnes.

Dylan Färemark

(Novellen om Agnes fortsätter i nästa nummer av Elektrikern.)