• Bild: Pixabay

2018-10-05

”Ensam och bräcklig går godheten genom livet. Passar den sig inte, dödas den av andras osäkerhet.”

– Dylan Färemark


Inledning

En ensam byrå med fyra lådor, delvis i svärtad björk och med handtag i stiliserade metallblad, låg avstjälpt vid återvinningsstationen på parkeringen nedanför ingången till Kista centrum, eller mer exakt, Ärvinge entré. Där låg byrån på högkant. På Hanstavägen, alldeles vid sidan om parkeringen, åkte buss 178 förbi. Det gjorde den varje dag.

Just vid det här tillfället var det ganska lugnt på parkeringen. En och annan stressad själ stoppade ner en påse tidningar i den trånga luckan och skyndade vidare upp till tunnelbanan, någon annan hade med sig glasflaskor som behövdes sorteras i ljust eller mörkt. Ingen noterade att byrån hade en höjd av 87,5 centimeter och att dess längd var 86,5 centimeter. Inte heller noterade någon att byråns djup var 47 centimeter. Att den var lättplacerad och inte alls förstörd, undgick alla.

I mindre än ett dygn hade den legat där. På högkant hamnade den samtidigt som solen gick upp och skatorna gjorde vad de kunde för att få fram mat ur papperskorgarna. En uteliggare som letade tomburkar sköt den åt sidan med benet och då stjälpte den. Kanske var det så att vägdammet, som utan vidare gick att torka av, lurade besökarna på återvinningsstationen. Kanhända var de alltför fokuserade på att kasta skräp och bara därför missade att det var en äkta Carl Malmsten, med beteckningen Haga, från 1935, som stod och skräpade på parkeringen.

”Byrån hade en berättelse, en hemlighet som bar på både sorg och glädje.”

Att någon helt enkelt dumpat den var uppenbart. Containrarna som stod där i vårblåsten var enbart anpassade till tidningar, glas och konserver – inte till möbler och annat skymmande skräp. Men, riktigt så enkelt är det inte. Byrån hade en berättelse, en hemlighet som bar på både sorg och glädje. I den översta lådan till höger låg nyckeln och i den större lådan längst ner fanns det som verkligen gjorde byrån intressant. Där fanns hemligheten. Till och från blev det rörigt på parkeringen. Så var det för jämnan även om det oftast hände på eftermiddagen.

Bilarna, som ständigt åkte förbi på Hanstavägen, tutade emellanåt på kön in till parkeringen och återvinningsstationen. Buss 178 tråcklade sig förbi i den mån det gick. Ibland hoppade det ut någon och tryckte ner en tidningspåse i hålet för returpapper men oftast parkerades bilen och familjen, eller bilisten, skyndade sig in i centrumet.

Carl Malmstensbyrån låg alltjämnt där och gjorde inget väsen av sig. Himlen var oroväckande grå och om två timmar skulle snöblandat regn vräka ner. När till sist regnet upphörde och den ensamma byrån var avsköljd och mer eller mindre såg ny ut, var den också förstörd – om det blir så, återstår att se. Hemligheten som Carl Malmstensbyrån ruvade på i den nedersta låsta lådan, låg säker, i alla fall än så länge.


LÄS ÄVEN: Skrivandet blev Dylans räddningsplanka


Del 1. Kommunhusets matsal

Lunchen var över och matsalen i det närmaste tömd. Några enstaka gäster dröjde sig under alla omständigheter kvar. Innan kladdet vid salladsbuffen måste torkas bort och resterna tas till vara, var det dags för personalens lunch. Serveringens bruna interiör höll fortfarande måttet. Stolarna i ek med kromade ben som använts mer eller mindre varje dag sedan 1989, höll också ihop. En bra affär för kommunen.

Personalen åt inte sin lunch i matsalen. Deras krypin låg vid lastkajen och där trivdes de bra. Där det gick fort att ta sig ut när det var dags för ett bloss. Agnes, som var den enda av kommunhusets matsalspersonal som inte rökte, tyckte att det var bra med rökförbudet inomhus, men det sa hon inte. Att det fortfarande var okej att röka på lastkajen gjorde inte så mycket för oftast stängde någon av de andra tre dörren när de stod där.

”Tomas var en frisk fläkt, någon som svävade ovanför allt de vanliga, i alla fall för Agnes.”

Ibland, fast säker var inte Agnes, fick hon för sig att de pratade om henne när de rökte. Det kändes i alla fall så när de kom in igen. I arton år hade Agnes arbetat i kommunhusets matsal. Två av hennes arbetskamrater, Birgitta och Gunn, började ungefär samtidigt. Eva, som var yngre, runt fyrtio, började för sju år sedan. Tomas, vaktmästaren, rökte inte men han kom och gick och man kunde aldrig riktigt veta när han avsåg att dyka upp.

När Tomas, som var betydligt yngre än damerna i matsalsbespisning, åt lunch med dem, stannade han ofta kvar och pratade med Agnes. Var det inte fotboll handlade det om trav. Agnes försökte hänga med så gott det gick. Tomas var en frisk fläkt, någon som svävade ovanför allt de vanliga, i alla fall för Agnes. Dessutom läste han en hel del och gillade film, vilket Agnes också gjorde. Även om hon mest gick på teater och såg film på Tv och var mer än tjugofem år äldre än Tomas, fanns det beröringspunkter.

Men, tänkte Agnes, vi pratar förbi varandra, antagligen är det åldersskillnaden som spökar. Rummet vid lastkajen var kaklat i vitt med en bård i blekrosa. Bården satt på två meters höjd.

”Grisrosa kakel” suckade Tomas en gång, ”kommunhuset renoveras vart femte år men här står tiden stilla.”

Eftersom Agnes inte tyckte om förändringar hoppades hon att kakelbården i alla fall var kvar tills hon gick i pension. Ynka sex år var allt som behövdes. Det praktiska var ordnat. Hennes lägenhet, en tvårummare i Kista, var betald och hyran låg. Dessutom hade hon sparat hela sitt liv – så varför inte, jag går vid sextioett. Efter det kan de renovera hur mycket de vill.

Tomas ställde disken på vagnen och skyndade sig iväg. Idag hade han bråttom. Birgitta var redan ute på lastkajen. Gunn och Eva tittade på varandra. ”Dags för ett bloss?” sa Eva.

”Ja” svarade Gunn, ”har inte du slutat?”

”Jo, eller det gick över”

Dörren till lastkajen slog igen. Agnes var ensam kvar. Köttgryta med morötter, tänkte hon, är trots allt ganska gott. Inte exotiskt precis men det fungerar. Vid sådana här tillfällen tyckte Agnes att det var skönt att vara ensam.

”Varför lögnen hoppat ur henne kunde hon inte riktigt förstå men likväl gjorde den det.”

Tystnaden, avsaknaden av surr, fick henne att andas ut. Annars var ensamheten mest långsam. Långsamma stunder fanns det gott om i hennes liv. Nu hör det till saken att resten av personalen inte visste, för vid ett svagt tillfälle ljög Agnes. Hon hittade på att hon hade tvillingar, en son och en dotter. Varför lögnen hoppat ur henne kunde hon inte riktigt förstå men likväl gjorde den det.

För ganska exakt sexton år sedan berättade hon om sina barn, vars påhittade ålder just då blev tolv år. Agnes mindes den dagen som igår. Chefen, som gått i pension, kom ner och ville prata med personalen. För ovanlighetens skull var han dessutom social och när han frågade Agnes om familjen mådde bra, svarade hon; ”Gubben är ju död men Lisbeth och Sören mår bra”

Vilket minst sagt förvånade resten av personalen. Bollen kom i rullning och nu var det försent. Även om Agnes gjorde vad hon kunde för att undvika ämnet, gick det inte alltid. En sak störde mer än lögnen. Hon blev ännu mer isolerad efter den.

Nu var hon snart femtiosex år och med tiden hade hon förlikat sig med ensamheten, fast enkelt var det inte. Lögnen fick hon hela tiden passa. En ovanligt stabil personalgrupp gjorde också att den släpades med. Även om ingen direkt vantrivdes i kommunhusets matsal var det ingen som jublade heller när de gick till jobbet.

”Ett misstag som hon aldrig mer kommer göra om. Inget blev som hon antagit och borgerligheten lovat.”

Anledningen, gissade Agnes var dels att de fått sköta sig själva och den senare tidens idé om att all ny personal tillsattes av ett bemanningsföretag. Just det orsakade en inbromsning på arbetsmarknaden snarare än det motsatta. Därtill kom otryggheten, uppluckring av Las, som också det användes som argument för en rörligare arbetsmarknad. Fast, tänkte hon det fattar väl vem som helst att det handlar om att det ska bli lättare att avskeda än att anställa.

Agnes kunde knappast anklagas för att vara politiskt intresserad och precis som många andra svenskar gick hon på högerns ordekvationer och röstade borgerligt för första gången i sitt liv i sista valet. Ett misstag som hon aldrig mer kommer göra om. Inget blev som hon antagit och borgerligheten lovat. Tröttsamt drog hon sig till minnes vad hennes mor berättat för henne. Om hur det var på 1800 talet; timlönare, fattigt, trångbott och eländigt – och det kallar borgarna förnyelse. Allt det där har vi ju redan varit med om i Sverige.

Agnes hittade hem igen. Från och med nu skulle hon alltid rösta på Socialdemokraterna. Därmed var hennes politiska intresse också avslutat. Pensionen, som ofta var en het potatis i den politiska debatten, hade hon själv sett till. Visst, magert skulle det bli. Men räcker gör den, tänkte hon när dörren till lastkajen öppnades och korsdraget fick skoporna som hängde på väggen att slamra till.

Först kom Eva. Hon drog ut stolen vid bordet och satte sig. Agnes sa inget. Efter en stund kom också Birgitta och Gunn.

”Jaha Agnes, här sitter du” sa Gunn och satte sig ner.

”Ja”

”Vad gör du i morgon förmiddag Agnes?” fortsatte Gunn.

”… Vad tänkte du på?” Eva och Birgitta tittade intensivt på Agnes och Gunn väntade på svar. Situationen blev obekväm.

Agnes kände sig iakttagen. ”Vi tänkte komma och hälsa på, Birgitta och jag, om du inte är upptagen”

”Får se, lördag…”

”De stora femtiotals-tatueringarna på underarmarna blänkte av svett och fukt.”

Plötsligt rycktes dörren upp till fikarummet och Tomas stormade in. Blåställets byxor var svart av olja och hans vita snaggade hår blött. De stora femtiotals-tatueringarna på underarmarna blänkte av svett och fukt. Precis innan Gunn hann fråga om han inte gått för dagen, sa han;

”Hallå tanter, nu är det helg, hem till bärsen, blev precis klar med diskmaskinen. Nu funkar bägge två”

Agnes andades ut. Att det varit något i görning den sista tiden hade hon förstått. Nu fick hon beviset. Den sista perioden hade hon märkt att de viskat ovanligt mycket och på något vis ständigt tystnat när hon kommit i närheten. Anges kände sig utpekad, eller snarare utkorad. Att det var Gunn som startade det kom inte som någon nyhet. Hon kunde till och från vara både slug och ha en böjelse för elaka intriger.

”Någon måste hjälpa mig med det sista, ska tömma filtret innan jag sticker” fortsatte Tomas och ställde sig i dörröppningen. ”Se så, bärsen väntar”

”Det kan jag göra” skyndade sig Agnes att säga och var i samma stund på väg ut till köket i sällskap med Tomas. Dörren åkte igen.

Eva tittade på Birgitta, Gunn tittade på svängdörren när den åkte fram och tillbaka. Ingen sa något, inte med ord i alla fall.

Fredagseftermiddagen gick fort och snart satt Agnes på bussen hem. Hon försökte låta bli att tänka på vad som hänt under lunchen, vilket inte gick alltför bra. Nu ska det bli skönt med helg, tänkte hon och tittade ut genom fönstret. Regnet slog mot rutan, gatljusen och husens konturer blev en diffus del av vattnet som rann ner på utsidan av bussfönstret.

Det hördes skratt från bussens främre del. Någon pratade i telefonen och om man ville, kunde man höra allt. Det ville inte Agnes. ”Än har inte våren kommit för att stanna” mumlade hon tyst för sig själv och torkade bort imman från fönstret med ena handsken, ”men snart, får vi hoppas”.

(Novellen om Agnes fortsätter i nästa nummer av Elektrikern.)

Dylan Färemark

LÄS ÄVEN: ”Bokstavsdikter” – av Dylan Färnemark

 

Maila artikeln Skriv ut artikeln
Mer Kultur

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 3

KULTUR Del 3 Dramaten Här är den tredje delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell Agnes, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.

Dokumentärtipset: Arvet efter Kent Ekeroth

KULTUR Dokumentär: Arvet efter Kent Ekeroth (2018) En dokumentär av Erik Hedtjärn om en av Sverigedemokraternas mest kända politiker. (Finns på SR-play) För precis åtta år sedan började Sveriges Radios Erik Hedtjärn följa den då nya och okända riksdagsledamoten Kent Ekeroth.

Boktipset: ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer

KULTURTIPS Bok: ”Ett jävla solsken” En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, 2017. Augustvinnare 2017 för årets svenska fackbok. ”Priset för det ultimata äventyret har blivit högt.

”Agnes” av Dylan Färemark – del 2

KULTUR Del 2 Nora och Tussen Här är den andra delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell ”Agnes”, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.

Vassa och roliga broderier signerade Sofie Eriksson

KULTUR Sofie Eriksson sätter fart på det kvinnliga hantverket och skapar broderier för vår egen tid. Det är radikala, feministiska och antirasistiska budskap. En pågående utställning i Smedjebacken visar en del av hennes egenhändiga broderier. Sofie Eriksson sysslar med ett slags återbruk av gamla broderier. Hon hittar sina fynd på olika loppisar.

”Bokstavsdikter” – av Dylan Färemark

KULTUR Dylan Färemark är elektrikern som vann lokaltidningens novellpris. Här nedan hittar du bokstavsdikter som Dylan skrev i början av sitt författarskap, och som fokuserar på elektrikeryrkets villkor. Under hösten kommer du i Tidningen Elektrikern även att kunna ta del av hans prisbelönta novell Agnes.

”Lundell är ingen bitter gammal gubbe”

KULTUR ”Vardagar” av Ulf Lundell Utgiven av Wahlström & Widstrand ”När många andra bytte ideal och politisk hemvist stod han kvar i samma mylla byggd på peace, love and understanding”, skriver Ulf Lundén. Ulf Lundell skapar svarta rubriker på nytt.

Elektrikerns soliga sommartips!

Vad ska du göra i sommar? Tidningen Elektrikern har sammanställt en lista på soliga tips att sysselsätta sig med! 1. Aktivitet: Turista i din egen stad Det är lätt att bli hemmablind. Att man missar alla guldkorn som finns i den egna kommunen. Ett tips är att besöka ortens turistbyrå, och fråga vad de tycker att du som ”turist” ska besöka. Det kan bli en spännande dag.

Bokrecension: Dålig karma av David Safier

KULTUR Bokrecension: Dålig karma (2013) Författare: David Safier Det är julafton och julklappsspelet är precis avslutat och helt lottlös blev jag inte. Boken ”Dålig karma” är i min ägo och jag börjar läsa nästan direkt.

Göran Greider: ”Jag ’radikaliserades’ som tonåring”

KULTUR Ja, jag minns hur det känns att växa upp i ett samhälle där klasskillnaderna sakta men säkert minskar. Jag är född 1959. Min barndom sammanföll med en era då det för varje år blev allt mer självklart att jämlikheten ska öka. Mina föräldrar var typiska arbetare.

Tekniska prylar genom 100 år

Vill du veta när plåstret, trafikljuset och lögndetektorn såg dagens ljus? Då kan du med fördel skaffa dig ett exemplar av boken ”Älskade prylar”. Boken är utgiven av Centrum för näringslivshistoria och redovisar vad som hänt inom den tekniska revolutionen genom historien och fram till våra dagar.

Från fängelsevisor till dagens ”gangstarap”

KULTUR Recension ”Kåklåtar fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” av Dan Lundberg Utgiven av Gidlunds förlag Musiketnologen Dan Lundberg lyfter fram det kreativa musikskapandet i landets fängelser genom flera decennier.

När svenskarna var invandrarna

KULTUR När vi i dag tänker på migranter är det lätt att bara se de människor som migrerar till Sverige. Människor som söker sig hit för att skapa sig en bättre framtid för sig själva och för sina barn. För inte särskilt länge sedan var det i stället svenskar som migrerade, inte minst till Amerika.

De tar kampen för fasta jobb i handeln

KULTUR Antologin ”Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln” borde fungera som en eldkvast i den kommande valrörelsen. Tolv skribenter med vitt skilda utgångspunkter ger sin bild av dagens splittrade och orättvisa arbetsmarknad. Boken bygger på ett 60-tal intervjuer med arbetare som jobbar i butik, på lager och på kontor.

När man förlorar sitt barn: ”Efter Inez” har premiär 29 september

Hur går man vidare när det som inte får inträffa händer? Hur lever man med en livslång sorg? Hur ska man som arbetskamrat eller vän bemöta den som förlorat sitt barn? I dokumentärfilmen Efter Inez får vi följa Filip Nordin och Denize Löfgren. Vid en sista rutinkontroll upptäcker barnmorskan att hjärtat stannat på barnet som är beräknat att födas inom kort.