Håkan Kaneteg: ”Vi hade bättre avtal på Seko”

Vi befinner oss i Sätra i södra Stockholm. Det är en vanlig dag på jobbet för distributionselektriker Håkan Kaneteg. Elen ska fram till konsumenterna, och när kablar och elskåp skadas är det Håkan och hans kollegor som måste lösa problemen.

– Det är ett fritt och utmanande jobb. Särskilt utmanande är det när vi har beredskap. Då vet man inte vad man kan komma att ställas inför. Och det gillar jag, att få vara lite MacGyver och lösa problem som i början kan ses som helt omöjligt att lösa. Vi hade till exempel en högspänningskabel som gått sönder i Skärholmen. Det var trångt och mycket trafik på platsen, och då krävs erfarenhet och en hel del tankearbete.

Brevet från Birka förändrade allt

Anledningen till att Håkan Kaneteg utbildade sig till distributionselektriker var ett brev som damp ned i brevlådan en dag när han gick i nionde klass.

Det var från Birka energi som berättade att de avsåg att starta en lärlingsutbildning. Egentligen hade ansökningstiden till gymnasiet redan gått ut, men med hjälp av syokonsulenten bytte Håkan linje från det traditionella el-programmet till utbildningen till distributionselektriker.

– Det lockade att man gick i skolan en dag i veckan och resten var ute på praktik. Jag gillade tanken på att vara ute i friska luften och inte sitta inne i skolan.

När vi träffas har det gått exakt 20 år sedan han anställdes som lärling på Birka energi. Han har varit kvar på samma företag hela tiden, även om det med jämna mellanrum fått nya namn.

I dag står det Omexom på distributionselektrikernas ryggar.

”Trodde att man kunde utföra mirakel”

Facket blev han medlem i redan innan han anställdes på Birka. Handledaren på lärlingsutbildningen var nämligen klubbordförande för Seko på företaget. De första åren var han Sekoit.

– Jag hade det fackliga hemifrån. Min morfar, som var snickare, var väldigt aktiv. Men jag var väldigt tydlig med att jag inte bara ville sitta på möten och lyssna, utan jag ville vara med och påverka.

Vi hade mycket bättre kollektivavtal på Seko. Där hade vi mer ledighet och billigare medlemsavgift.

– I början var jag lite mer hetsig och uppeldad och trodde att man kunde utföra mirakel, men det har man ju fått lära sig efter hand att det räcker inte att bara sitta och gasta och tro att man får igenom allt, utan att det gäller att kompromissa så att man åtminstone får igenom det man tycker är viktigast för medlemmarna.

Sekomedlemmarna fick byta fack

För tio år sedan slogs två bolag i koncernen ihop till ett, vilket ledde till att Elektrikerförbundet tog över som det fack som skulle företräda distributionselektrikerna på arbetsplatsen. Alla Seko-medlemmar uppmanades byta fack.

– Initialt tyckte medlemmarna att det var förkastligt, för vi hade mycket bättre kollektivavtal på Seko. Där hade vi mer ledighet och billigare medlemsavgift. Så vi tappade många medlemmar då.

– Man tyckte inte att facket hade gjort tillräckligt för medlemmarna, vilket inte var sant, men man ville helt enkelt inte lyssna. Vi kallade till möten och gav information men det är svårt att förklara för någon som inte vill lyssna.

Efter förhandlingar fick de anställda fortsatt sluta tidigare på fredagar, något som var det viktigaste för medlemmarna att få behålla.

– Men vi har fortfarande färre lediga dagar och dyrare medlemsavgift än vad vi hade i Seko.

”Vi borde inte vara två fackförbund i branschen”

Det ständiga hoppandet mellan Seko och Elektrikerförbundet för kraftverkarna leder till att särskilt Elektrikerförbundet tappar medlemmar menar Håkan Kaneteg.

Han skulle hellre se att endast ett fack organiserade kraftverkarna.

– Om vi tappar ett avtal till Vattenfall service, eller Eltel, då blir de anställda Sekoiter, och om vi eller OneNordic vinner ett avtal då ska de gå från Seko till oss. Vi märker att många väljer att stanna kvar i Seko istället, för de vill vara med i facket, men inte betala vår höga medlemsavgift, och då är de felorganiserade istället. Och det är klart att det är ett problem.

– Vi borde inte vara två fackförbund i branschen utan bara vara ett. Jag säger inte att det ska vara Seko eller Elektrikerförbundet eller ett helt nytt fack, bara att det ska vara ett. För ibland känns det mer som att vi tvistar över gränserna istället för att samarbeta.

”Ingen ska dö på jobbet”

Håkan Kaneteg valdes till klubbordförande för Elektrikerförbundet när bolagen slogs ihop, och det är ett uppdrag han fortfarande har.

Därutöver är han skyddsombud, och det här med säkerhet och arbetsmiljö är något han engagerar sig mycket i. Inte minst gäller det i den tvärfackliga gruppen ”Ingen ska dö på jobbet”.

Vi ser att många kastas in i en beredskapskedja på tok för tidigt, att man får ta på sig mer arbete än vad man klarar av.

– Vi hade pratat om det ett tag, men det var efter flera dödsfall i branschen som vi äntligen tog tag i saken att lyfta frågan om säkerheten för våra medlemmar till en högre nivå.

Gruppen har fått träffa såväl vd:ar på de stora nätbolagen som energi- och den tidigare arbetsmarknadsministern.

– Alla håller såklart med om att ingen ska dö på jobbet, men sen har väl alla lite olika svar på vilken väg som är värd att gå.

Vad är det ni önskar ska förändras?

– Ska man sammanfatta det hela så vill vi att branschen pratar med varandra. I dag är det en kund/entreprenör-relation. Vi önskar att man för en diskussion i branschen om vad alla tillsammans kan göra för att förbättra arbetsmiljön istället för att entreprenören ska behöva vara rädd för att tappa ett avtal. Även nätägarna måste ha ett ansvar för att säkerheten upprätthålls, inte bara att man skriver på ett papper att så här mycket säkerhet ska ni ha, och lämna över det till entreprenören.

Personal flyttas runt och försvinner

Distributionselektriker är ett bristyrke. Något som Håkan Kaneteg menar till en del beror på hur branschen ser ut, med upphandlingar och ofta korta avtalsperioder.

– Det sker väldigt många upphandlingar i den här branschen, där personalen i det ”förlorande” bolaget ska flyttas över till det ”vinnande bolaget”. Tidigare har man använt sig av verksamhetsövergång, där personalen bara har bytt kläder och bilar och sedan fortsatt jobbet som vanligt, men nu händer det att det övertagande bolaget istället väljer ut de personer de vill ha.

– Många gånger händer det att folk byter bransch eller går i pension för att de inte vill söka om sin tjänst, eller för att de inte får tjänsten för att det övertagande bolaget tycker att personen är för gammal, eller har ont i ryggen och inte kan klättra i stolpar och ses som en belastning för det övertagande bolaget, vilket har lett till att vi tappat mycket folk.

– Vi i Ingen ska dö på jobbet har försökt att trycka på politiskt, att få till fler utbildningar till distributionselektriker. Jag tycker inte att man tar energibranschen på allvar riktigt, det gäller alla politiker från alla håll. Det handlar ju om vårt lands säkerhet också, att man har rätt person på rätt plats.

Håkan Kaneteg ger exempel på hur det var i Stockholm på 1990-talet. Då valde kommunen att sätta ungdomar som ”drev på stan” i skolbänken och utbilda dem, bland annat till distributionselektriker i samarbete med Stockholm energi.

– Och det blev ju lyckat. Men sen försvann det statliga bidraget till den här typen av utbildningar och då lades den här utbildningen ned.

Föreslår gemensam utbildningspott

Anledningen till att inte heller företagen satsar på utbildning i dag handlar enligt Håkan Kaneteg även det om hur branschen är upplagd, med ständiga upphandlingar och korta avtalsperioder.

– I dag är avtalstiderna så pass korta så att om du ska utbilda en person i tre år så ser man inte att det ger någon ekonomisk vinning, eftersom det tar tid att lära sig och sedan kanske företaget tappar ett avtal och då kan personen man utbildat försvinna till ett konkurrerande bolag.

– I ingen ska dö på jobbet har vi lagt förslag om att branschen tillsammans ska lägga en pott för utbildning, för det borde även ligga i nätbolagens intresse att de har personal på de entreprenadbolag de anlitar. Men det är inget vi har fått gehör för än.

– Jag är 37 och är bland de yngsta i vårt företag. Inom fem år är hälften av min avdelning pensionärer. Så det krävs en satsning på utbildning. Men det krävs även erfarenhet. Vi ser att många kastas in i en beredskapskedja på tok för tidigt, att man får ta på sig mer arbete än vad man klarar av. Branschen måste gå samman och lösa detta tillsammans, personaltillförseln får inte vara en konkurrensfråga.

Text: Anna Norling
Foto: Gustav Gräll