”Kåkstäder eller kollektivavtal”
"Att SD skäller på de människor som utnyttjats av högerintressen – samtidigt som de anpassar sitt ekonomiska program för att kunna regera med dem som skapat dagens situation – imponerar inte", skriver Jussi Nieminen Jusola, tidigare förtroendevald i Elektrikerförbundet, numer lärare på elprogrammet.
När jag första gången kom i kontakt med politiken var det genom mitt gamla fackförbund Svenska Elektrikerförbundet. Den heta frågan just då var medlemskapet i EU.
Detta var i slutet på 80 talet och för mig som rörde mig runt på byggen om dagarna var slutsatsen helt given.
Motståndet var kompakt.
Vi löntagare hade på den tiden genom facket stort inflytande över företagens möjlighet att anställa arbetskraft från utlandet. Facken var med och reglerade invandringen så att det inte skulle uppstå press på löner och arbetsvillkor.
I dag står det kapitalet fritt att importera arbetare trots att vi permanent har arbetslöshet på en nivå som när jag började arbeta hade beskrivits som massarbetslöshet.
Att SD samtidigt har kunnat växa i samma takt under 30 år är en effekt av att arbetarrörelsen förlorade debatten mot näringslivsintressena under samma tid.
Förra året importerades som exempel 994 köksbiträden, 628 städare och 110 tidningsbud – jobb som naturligtvis skulle ha gått till folk som redan finns här i landet och har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Det var den sortens extremliberal arbetsmarknadspolitik som vi var rädda för på 80 talet. I dag är den genomförd, både genom EU-medlemskapet och avregleringar av borgerliga regeringar.
Arbetskraftsreserven är stor, löner och villkor pressas, fackföreningarna är försvagade.
Opinionsbildningen på vägen hit har varit full av moraliska pekpinnar.
Kommer ni ihåg när LO-kallades rasister när man ville värna villkoren mot baltiska företag?
Eller när Timbro-röster försvarade öppna gränser med att ”Kåkstäder i Sverige kan visst vara en lösning på akut fattigdom i andra länder”.
Centern skrev debattartiklar om att etniskt segregerade områden kunde vara positivt för Sverige.
Anpassningen till denna extrema form av liberalism har under de sista 30 åren påverkat jämlikheten och den sociala rättvisan i vårt land.
Men för att slippa en ekonomisk diskussion om vad som egentligen har skett så lyfte förespråkarna för avregleringarna i stället ord som tolerans, valfrihet, kunskapssamhälle, miljömedvetenhet och säger att det är progressiv politik.
Att räddningen skulle finnas hos ett parti som vill skrota facket och sänka löner och skatter med samma iver som nyliberaler förefaller märkligt för mig.
På så sätt kan man stämpla oss – som vill försvara byskolor, anser att företag inte ska kunna suga ut välfärden, som tycker att A-kassa, sjukförsäkring och pensioner ska vara bra för vanliga knegare eller bara anser att otryggheten rent generellt har ökat – som bakåtsträvare.
Den som dessutom kritiserar den nyliberala migrationspolitiken kan lätt avfärdas som främlingsfientlig.
Att SD samtidigt har kunnat växa i samma takt under 30 år är en effekt av att arbetarrörelsen förlorade debatten mot näringslivsintressena under samma tid.
Resultatet blev tre årtionden av politisk anpassning efter de bättre bemedlade i storstäderna och de superrika. För städer som min stad, Borlänge, är resultatet nedslående.
Men att räddningen skulle finnas hos ett parti som vill skrota facket och sänka löner och skatter med samma iver som nyliberaler förefaller märkligt för mig.
Att SD skäller på de människor som utnyttjats av högerintressen samtidigt som de anpassar sitt ekonomiska program för att kunna regera med dem som skapat dagens situation imponerar inte.
Konservatism har aldrig gett mer i plånboken för vanligt folk – för det krävs välfärdspolitik och starka kollektivavtal.