Alice hade precis kommit ut som transsexuell för sin familj när hon sommaren 2016 sökte jobbet som köksbiträde på Södersjukhuset.

– Anledningen till att jag sökte jobbet var att Södersjukhuset sade sig vara hbtq-vänliga, jag tänkte att det kunde vara en bra arbetsplats för mig, med tanke på vad jag var på väg att gå igenom. Att det skulle vara skönt med en accepterande arbetsplats, förklarar hon.

Handen på en person som låter upp ett skåp i ett omklädningsrum, noterat invid en prideflagga

Elektrikerna stä­m­mer sjuk­hus för dis­krimi­ner­ing

Nyheter

Under anställningsintervjun berättade Alice för sin kommande chef att hon utreddes för diagnosen transsexualism.

Det skulle inte vara några problem, fick hon veta. Det var ju som sagt en hbtq-vänlig arbetsplats.

Det dröjde ett drygt halvår ytterligare till dess att Alice kände sig stark nog för att även komma ut för arbetskamraterna, en avdelning på över 50 anställda. Det var ett bra samtal.

– Jag kände mig väldigt väl bemött. Det var inga problem.

Till slut orkade jag inte med mer, jag mådde väldigt dåligt psykiskt och fick självmordstankar.

Alice

Så bjöds det in till after-work med avdelningen, och Alice bestämde sig att hon nu för första gången skulle gå som sig själv inför sina kollegor, klädd i kvinnokläder.

– Och då kände jag mig inte bekväm att byta om i herrarnas omklädningsrum. Jag hade pratat med några kollegor först, och de hade föreslagit att jag skulle byta om i kvinnornas omklädningsrum. Jag tyckte det lät som en bra idé och pratade med chefen om det, och det blev godkänt.

För Alices ordinarie kollegor var situationen okej, men sedan fick Alice veta att en av de inhyrda kollegorna hade misstyckt.

Dagen efter kallades Alice till samtal med en av cheferna. Då fick hon veta att hon inte längre fick byta om i kvinnornas omklädningsrum. Hon hänvisades till att byta om i ett kontor som inte användes.

Alice i röd kappa utomhus

Acceptera människors identitet och använd det namn och det pronomen som den personen önskar

Alice

Där fanns ett handfat, men ingen toalett, dusch eller möjlighet att lämna tvätt. 

Efter ett par månader kallades hon åter till samtal med chefen.

– Min chef sade att jag inte längre kunde byta om på det här kontoret, och att de inte hade någon annan lösning, utan att jag skulle lösa det själv.

Ola Månsson, Louise Olsson och Per-Håkan Waern står framför en skylt med texten "Room for all", hållande utskrifter av rapporten i artikeln.

Machokulturen lever än: Sex av tio vittnar om homofobi på arbetsplatsen

Nyheter

Lösningen blev att Alice bytte om på en liten toalett bakom ett annat kontor.

– Den var så liten så man kunde knappt röra sig därinne. Efter att jag bytt om var jag tvungen att ta mina saker därifrån och gå hela vägen genom hela avdelningen för att låsa in dem i herrarnas omklädningsrum. Det var pinsamt och kändes ovärdigt.

Situationen ledde till att Alice mådde väldigt dåligt.

– Till slut orkade jag inte med mer, jag mådde väldigt dåligt psykiskt och fick självmordstankar. Jag pratade med chefen om att det inte längre fungerade.

Det jag råkade ut för var något nytt för dem, men de verkar ha förstått situationen och försökt att lösa den så bra som möjligt.

Alice

Alice sjukskrevs och gick aldrig tillbaka till arbetet på Södersjukhuset.

I samband med sjukskrivningen samtalade Alice med en psykolog på transsexuella centrumet vid Karolinska sjukhuset.

­– Hon sa att ”det du har varit med om är diskriminering”, och att jag skulle kontakta Diskrimineringsombudsmannen.

Det dröjde några månader till dess att Alice fick stöd att skriva en anmälan.

Men svaret från DO var ett ickesvar: Diskrimineringsombudsmannen hanterar inte ärenden där en facklig medlem diskriminerats av sin arbetsgivare. Det var en facklig fråga.

Så Alice kontaktade det fack hon varit medlem i sedan hon läste el-linjen på gymnasiet: Elektrikerförbundet.

– Facket har varit till stor hjälp, både mentalt och juridiskt. Det jag råkade ut för var något nytt för dem, men de verkar ha förstått situationen och försökt att lösa den så bra som möjligt.

Elektrikernas ombudsman kallade Södersjukhuset till förhandling om den diskriminering som Alice utsatts för, men nådde inte något resultat.

De hade också kunnat erkänna att de gjort fel, men nu var det jag som blev syndabock. Jag fick ingen ursäkt, men en förlikning.

Alice

Facket drog ärendet till domstol, och i september i år möttes Alice och Södersjukhuset för förhandling i Arbetsdomstolen.

Under domstolsförhandlingarna uppgav Södersjukhusets representant flera, för Alice svårförståeliga, anledningar till sjukhusets agerande.

Louise Olsson

Louise Olsson: ”Hur vet du att det där oskyldiga bögskämtet inte kändes som en dolk i hjärtat på någon av dina kollegor?”

Debatt

– De uppgav bland annat att jag var mer maskulin i kvinnornas omklädningsrum än vad jag var annars. Något som jag tyckte kändes konstigt eftersom jag vanligtvis hade arbetskläder på mig, och i omklädningsrummet hade svart spetsklänning. När den inhyrda kollegan såg mig i omklädningsrummet hade jag kvinnokläder på mig, jag var inte naken på något sätt.

Så frågade domaren om de båda parterna kunde tänka sig att gå med på en förlikning, och Alice sade ja. Även Södersjukhusets representant svarade jakande på frågan.

– Vi hade ju försökt att förhandla tidigare, men då var Södersjukhuset inte alls intresserade av någon uppgörelse. Det var inte förrän vi drog ärendet till domstol som de kunde tänka sig att förlika.

– I och med förlikningen känner jag att jag har fått någon form av upprättelse, och att Södersjukhuset nu kanske förstår hur de ska agera så att inte en sådan här händelse uppstår igen.

Det var inte förrän vi drog ärendet till domstol som de kunde tänka sig att förlika.

Alice

Hur borde man ha agerat från Södersjukhusets sida?

– De borde ha pratat med mig. Jag kan förstå om en miss inträffar men de borde ha kunnat åtgärda det. De hade kunnat föreslå att jag böt om på kontoret tills alla tydligt hade fått informationen, och sedan låta mig byta om i kvinnornas omklädningsrum. De hade också kunnat erkänna att de gjort fel, men nu var det jag som blev syndabock. Jag fick ingen ursäkt, men en förlikning.

Madeleine Eklund: ”I dag är jag supersäker på vem jag är”

Nyheter

Hur tycker du att man ska tänka som vän och kollega till en transperson?

– Vara medveten om att vi finns och att vi också förtjänar respekt. Acceptera människors identitet och använd det namn och det pronomen som den personen önskar, anta inte att någon identifierar sig som den identitet som de först ser ut att tillhöra.

Södersjukhuset är uttalat hbtq-vänliga, och lyfter gärna den särskilda spetskompetens sjukhuset har när det gäller vård för transpersoner.

Det här är något Alice har reagerat över.

– Med tanke på att de går ut med att de är väldigt hbtq-vänliga och stolta över att delta i Pride, så tycker jag att de borde ha kollat upp vad som har hänt med mig och kanske vidtagit åtgärder. De uppger att det är viktigt att alla ska känna sig bekväma och säkra när de besöker sjukhuset, men jag har varit väldigt obekväm och rädd för att gå dit.

Södersjukhusets svar

Tidningen har bett Södersjukhuset om en kommentar angående Alices ärende. Sjukhusets HR-avdelning svarar via mejl:

”Södersjukhuset har tillmötesgått medarbetarens önskemål efter de lokalförutsättningar sjukhuset har. Södersjukhuset har inte ändrat inställning i sak. Det är inte ovanligt att parterna kommer överens och förlikas för att avsluta ärendet.”