”Förlorade vänner – och nya vänner”
"Där var hon, hon vände sig om och tittade på mig. Jag blev paralyserad. Hon var inne i min husvagn – kontraktet var upplöst – jag kan fan inte döda något som tänker som jag och som är lika rädd att dö som jag. Då hörde jag mig säga: Vill du ha en bärs?"
Dylan Färemark berättar om kollegan som dödade granntantens angorakatt, och om hur han själv träffade en av sina bästa vänner.
En av mina bästa arbetskamrater berättade att han var trött på katter.
Vi i förvaringsskjulet åt frukost och sa inte så mycket.
Han fortsatte: ”Katterna skiter i rabatten”.
”Jaja”, tänkte vi.
Han malde på, vi var trötta. Måndag.
”Jag brukar strypa dem med en strips.”
Allt stannade upp, några tittade upp. Ingen sa något.
”Och grannen, Berra, som också har en fälla, brukar komma över med några från hans kvarter. De åker med”
Batman, en legend inom elbranschen som varit med länge, reagerade:
Att Jan E. hade strypt hennes enda vän, gick bort.
”Vad fan håller ni på?”
Jan E, en kille som var stolt att han hade prutat i Indien där nästan alla hade det svårt (hans enda utlandresa), såg oförstående ut.
”Katterna skiter i mina rabatter”
Vi la ner, orkade inte mer när han stolt berättade att han hjälp granntanten på 70 år att leta efter hennes bästa vän. Den där angorakatten som alla på gatan visste vem det var.
Att Jan E. hade strypt hennes enda vän, gick bort.
Han höll färgen och gick runt en kväll i oktober och ropade ”Tussen, Tussen, matte letar efter dig”.
Och får jag gissa tycker tanten om Jan E än idag. Men det är en annan historia.
Och tror ni att gudomlig rättvisa skulle ställa allt till rätta, tror ni fel – jag hade förlorat en god vän, men just det är det minsta problemet.
Än i dag tänker jag på tanten som förlorat sin enda vän. Och tro mig, åren har gått och mycket vatten har runnit under broarna.
Kanske har Jan E. dött. Inte vet jag… men just det spelar ingen roll.
Hon var inne i min husvagn – kontraktet var upplöst – jag kan fan inte döda något som tänker som jag och som är lika rädd att dö som jag.
Nu lite glädje. Goda läsare. Låt mig berätta om en tvestjärt. Ja ni vet, en skalbagge med en sekatör uppkörd i häcken. Tvestjärtar som alla undviker.
Där var hon. Jag som bor i husvagn och levat så i över åtta år och har träffat en överenskommelse med tvestjärtarna – jag inne, ni ute.
Och spindlarna rör vi inte, för de gör gott.
Där var hon, hon vände sig om och tittade på mig. Jag blev paralyserad. Hon ser mig. Det snöade, jag hade dragit några öl. Hon var inne i min husvagn – kontraktet var upplöst – jag kan fan inte döda något som tänker som jag och som är lika rädd att dö som jag.
Hon tog sats och försökte komma undan och i flykten vände hon sig om och tittade ängsligt på mig, gick några steg framåt.
Då hörde jag mig säga:
”Vill du ha en bärs”
Hon nickade försynt. Och nu är hon en av mina bästa vänner.
