Chris Erikson har facklig kamp i blodet

Chris Erikson lutar sig fram.

– Låt mig ge ett eget exempel på hur viktigt facket är för amerikanska arbetare. Min ena son behövde en njure. Hans bror donerade. Sjukhusräkningen var på…

Han låter siffran hänga lite i luften. Är man Business Manager, högsta chef, för fackföreningen IBEW Local Union 3 i New York med 28 000 medlemmar varav 13 000 är elektriker är man van att prata så att folk lyssnar.

– … 96 000 dollar (920 000 kronor). Och det var bara den första av räkningarna! Men min försäkring, som är samma som våra medlemmar har, gjorde att det totalt bara kostade mig 200 dollar (1 900 kronor). Utan försäkringen hade det varit ekonomisk katastrof, om min son ens tagits in på sjukhuset.

Han stoppar handen i en väska och slänger fram en bok på bordet:

– Och det är tack vara den här mannen. Harry Van Arsdale Jr. Min morfar! Titta vad biografin heter, ’Labor’s Champion’.

Harry Van Arsdale Jr var Business Manager i organisationen på 1930-talet och ledande i den fackliga världen ända in på 1980-talet. En smart man som under många år skapade avtal och villkor som dagens medlemmar applåderar fortfarande och i vissa fall är unika fackförenings-USA.

I New York Citys arbetarhistoria är han en legend och har till och med en väg uppkallad efter sig.

Och som morfar var och är han Chris stora förebild.

– Med Harry lades grunden till den rika organisation, vi har 14 miljarder dollar i tillgångar, som Local Union 3 är idag. Men vi har andra problem nu. När president Ronald Reagan 1981 sparkade 11 000 flygledare som strejkat och förbjöd dem för resten av livet att arbeta statligt gav han signalen att det var okej att attackera fackföreningarna.

Chris Erikson menar att den attacken fortfarande pågår, senare år till och med ökat och att fackföreningarna därför generellt är svagare nu.

– Vissa arbetsgivare försöker skrämma sina anställda att inte vara med i fackföreningarna. Andra betalar bra på pappret, till bland annat immigranter, men tar sedan tillbaka stora delar av lönen i form av hyror och avgifter. 

Vi ser arbetsgivare som säger att elektriker blir av med jobbet om de ansluter sig till facket, kanske hotar med indraget medborgarskap.

På så sätt, menar Chris Erikson, lyckas även de i hans ögon oseriösa företagen få stora offentliga uppdrag.

– Våra medlemmar tjänar 56 dollar i timmen. Och har dessutom förmåner som sjukförsäkringen jag nämnde och inte minst fantastisk pension. Icke-medlemmar tjänar kanske 20 dollar i timmen. Vi ser arbetsgivare som säger att elektriker blir av med jobbet om de ansluter sig till facket, kanske hotar med indraget medborgarskap. Jag förstår att de elektrikerna är rädda och stannar kvar. De dollar som de får är ju det som ger dem mat på bordet.

– Det här skapar dessutom andra problem. Våra medlemmar blir arga på de icke-anslutna för att de tar jobben. Det är inte bra. Jag försöker få medlemmarna att istället ha förståelse och försöka få de icke-anslutna att bli medlemmar. Vi måste få 21-åringar som väljer snabba pengar nu och struntar i morgondagen, då de kanske är sjuka eller bara gamla, att förstå att deras val får konsekvenser. Den här typen av konflikter sliter sönder arbetarklassen – och det finns starka krafter som applåderar det.

Själv började han som elektrikerlärling 1975, jobbade på fältet i många år innan han började engagera sig fackligt och gjorde en karriär där.

– Viktigast av allt, alltid, är att förstå att fackets enda uppgift är att jobba för medlemmarnas bästa. I alla diskussioner och alla beslut ska man bära med sig det.

Han pratar mycket om solidaritet.

Union Local 3 har en unik Work Sharing Plan som innebär att de fördelar jobb mellan medlemmar.

Våra medlemmar blir arga på de icke-anslutna för att de tar jobben. Det är inte bra.

– Enkelt förklarat innebär det att om bara 9 000 av 10 000 medlemmar har jobb, så måste de som har jobb ta ett antal veckor ledigt, inte semester alltså, så att de som inte har jobb får chansen. Jobben roterar alltså så att de som inte har jobb garanteras att få det i 26 veckor. Vi har haft det sedan 1930-talet. Japp, Harrys förtjänst. Arbetsgivarna har inte alltid varit nöjda. De vill gärna välja, men vi måste se till alla medlemmars bästa. Och den elektriker som arbetsgivaren får från arbetslöshetslistan är givetvis alltid en kvalificerad elektriker, säger Chris Erikson.

Första helgen i september varje år deltar han och Union Local 3 i den stora Labor Day-paraden längs Fifth Avenue.

– Tusentals medlemmar kommer. Vi hade tryckt upp 7 500 svarta kepsar i år. Häromåret, när det var kvinnoår, hade vi rosa kepsar. Många tvivlade och trodde att våra manliga medlemmar skulle vägra bära rosa hattar. Men lika många som vanligt kom. Och veckan efter hörde massor av sig och ville ha kepsar till barn och fruar, skrattar han.

Han menar att paraden, men även demonstrationer i andra sammanhang, är viktiga.

För tre år sedan genomfördes en stor klimatmarsch i New York.

– Många förbund ville inte gå med. Bland annat byggnadsarbetarna sa nej. Men för mig är det värsta som kan hända att min sondotter när hon är 25 år säger ”farfar, varför gjorde du inget när du hade chansen?”. Så vi marscherade för klimatet.

Den här typen av konflikter sliter sönder arbetarklassen – och det finns starka krafter som applåderar det.

– Titta vad mycket som hänt i USA när det gäller barnarbete, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, apartheid, hur vi fick stopp på Vietnamkriget och så vidare. När bra människor går samman händer saker.

Han skakar på huvudet.

– Men mycket har stannat av sedan Donald Trump blev president. Landet har splittrats i kaos på några få år. Trump måste bort. Nu.

Han pekar på boken:

– Ni kan bara tänka er vad Harry skulle ha tyckt…