”Vårt fokus måste vara kamp utåt – inte internt”

Vi sitter i huset i Åkersberga som han bor i tillsammans med Anki, kollegan som blev livskamraten.

De har snart renoverat den tidigare sommarstugan klart. Numer är det ett året-runt-boende. 

Han berättar hur han fick sin första kontakt med elektrikeryrket under sin praktik på el-programmet i början av 1980-talet. Där träffade han en person som skulle betyda mycket för honom: Arne Johansson.

– Jag läste på elprogrammet på Röllingby gymnasium här i Åkersberga. Men jag hade ingen i familjen som hade haft det här yrket tidigare, så när vi skulle fixa praktik hade jag ingen aning hur jag skulle lösa det. 

När vi kom fram till jobbet så presenterade han mig ’Det här är Ubbe, vår nya praktikant, det är en bra kille, han är Socialdemokrat’.

Men så hörde en ledande montör av sig till läraren, det fanns en plats. I Hässelby, för långt bort för att någon annan i klassen skulle vara intresserad. 

– Jag hade inte så många val. Jag blev upphämtad av den här ledande montören, det var Arne. Och under bilresan in till arbetsplatsen så kände jag att: oj vad rätt jag kom på en gång. När vi kom fram till jobbet så presenterade han mig ”Det här är Ubbe, vår nya praktikant, det är en bra kille, han är Socialdemokrat”.

– ”Var fan har jag kommit?”, tänkte jag då. Men jag praktiserade där under hela utbildningen, och han fixade mitt första jobb, på Siemens. 

Efter praktiken följde några år på olika elföretag tills dess att Arne åter hörde av sig. Han ville att Urban skulle börja jobba i samma arbetslag som honom. 

– Det var på Elektro Sandberg. Jag var 22 år och det var väl egentligen då mitt fackliga arbete började på riktigt. Arne var äldre än mina föräldrar, men vi blev kompisar. Det var en väldigt fin människa som jag lärde mig mycket utav. 

Sedan kom 1990-talskrisen. Urban, Arne och resten av arbetslaget drog sig vidare. Först till BPA, och sedan till Elektromontage som sökte folk för att bygga ett nytt laboratorium på Karolinska.

Jag lärde mig att det bud som ligger på bordet inte ligger där för alltid, utan har du ett bud så måste du ta ställning där och då.

Det var där den stora ackordstvisten skedde, och det var också i samma veva som Urban blev aktiv i El-ettan. 

– När vi var på BPA bröt jag båtbenet i handen. Brorsan hade fått en boxboll, som jag slog dåligt på. Jag blev sjukskriven i tre månader, och det var ganska tråkigt. Men Arne fixade så jag fick åka ut på uppsökeri med El-ettan. 

Ackordstvisten handlade om en stor summa för arbetet på Karolinska. Men när Urban och Arne lämnade in sedeln ville inte företaget betala ut den. 

– Vi kände oss ganska trygga och ville ha ut våra pengar, men det gick hela vägen till central förhandling. Vi höll på väldigt länge, men det slutade med att vi inte kom överens. Vi fick inte ut någonting, det blev noll på den ackordssedeln. Vi hade ett bud under en kort tid som vi borde ha tagit, men vi trodde att vi skulle vinna, så vi tog det inte. Till slut i en förlikningsöverenskommelse, tillsammans med andra saker, så fick vi en liten summa. Men inte alls de pengar vi hade förväntat oss. 

Vi blir inte automatiskt ett starkare förbund för att vi får in 30 000 medlemmar ytterligare.

Vad lärde du dig av det?

– Jag lärde mig att det bud som ligger på bordet inte ligger där för alltid, utan har du ett bud så måste du ta ställning där och då. Jag lärde mig även att det inte går att räkna med en förtjänst på en ackordssedel förrän allting är påskrivet. Det var viktiga lärdomar.

Efter ytterligare ett par arbetsplatsbyten hamnade Urban på Backlunds el i Danderyd. Där blev han klubbordförande, för som mest 110 medlemmar.

Nu var han ett känt namn på avdelningen och när ett flertal ombudsmän skulle pensioneras i början på 2000-talet fick han frågan om han var intresserad av att gå aspirantutbildningen. 

Efter lite övertalning tackade han ja, och därefter valdes han, som då var brukligt, till lokalombudsman i Stockholm. Det dröjde dock inte länge innan han rekryterades till förbundet.

Han fick uppdraget som ackordsansvarig. Ett uppdrag han hade fram till 2010, då han blev ansvarig för installationsavtalet. 2015 tog han över som förhandlingschef i förbundet efter Ronny Wenngren.

När det gäller fackets uppgift har jag samma syn. Vår huvuduppgift kommer alltid att vara villkoren på arbetsplatsen.

Hur har du förändrats under den här tiden?

– Jag har ju mina grundvärderingar kvar, från när jag började i branschen som 17-åring. Men hur jag ser på världen och sambanden mellan händelser, det har förändrats. När det gäller fackets uppgift har jag samma syn. Vår huvuduppgift kommer alltid att vara villkoren på arbetsplatsen. Att vi hela tiden försöker flytta fram våra positioner, stärka våra redan vunna segrar, genom kollektivavtalet. Det är det som är kittet som håller oss samman. Sedan har vi en fördel eftersom vi råkar vara elektriker, det hjälper till. Men har vi inte kollektivavtalen, då har vi inget berättigande. Då skulle vi inte vara relevanta för medlemmarna. 

Hur viktig är medlemsvärvningen?

– Den är såklart jätteviktig, vi måste ha en hög organisationsgrad. Men utifrån medlemmarnas bästa kanske inte det viktigaste är att förbundet är stort, utan istället att organisationsgraden är hög, så att förbundet är starkt i branschen. Vi blir inte automatiskt ett starkare förbund för att vi får in 30 000 medlemmar ytterligare. Det är klart att större förbund har en starkare röst i samhället, men när det handlar om avtalsförhandlingar blir vårt förbund starkare om vi har en högre organisationsgrad. 

– Men det börjar ju hända saker som gör att man kan vara orolig för framtiden. Vi har tappat i organisationsgrad under flera år och vi har en konkurrens med utländska företag och gästarbetare. Om det fortsätter utan att vi kan förändra det, så kommer det att påverka oss. 

Det börjar ju hända saker som gör att man kan vara orolig för framtiden.

– Förhoppningsvis kan vi kombinera en hög organisationsgrad med att bli många fler medlemmar. Det finns stor teknikutveckling i våra branscher som gör det möjligt att både öka medlemsantalet och stärka organisationsgraden.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Det har ju varit på tal att även låta egenföretagare bli medlemmar. Vad tycker du om det?

– Det ska jag ärligt säga, att som förhandlingschef är det något jag varit väldigt skeptisk till. Men jag har ändå tyckt att vi måste titta på frågan, för det finns en risk att ett gäng arbetsgivare bestämmer sig för att de inte längre ska ha några anställda, utan bara hyra in konsulter. Plötsligt kommer alla vara egenföretagare och inhyrda, och har vi inte varit med på tåget och organiserat så kommer alla villkor att åka rätt ut med badvattnet. 

– Nu gör vi en undersökning tillsammans med Byggnads för att se vilket intresse som finns. 

– I mitten av 1990-talet hade vi en jättebra grej, men som inte slog. Vi erbjöd egenföretagare ett bra försäkringspaket mot att om de senare skulle anställa, så skulle de då gå under vårt avtal. De som tecknade paketet tyckte det var jättebra, men vi var för sent ute, de flesta hade redan försäkringar och sådant klara. Vi fick bara ett 20 – 30-tal intresserade. Det är lite synd faktiskt. För hade det slagit så hade vi haft en bra relation till de här egenföretagarna.

Plötsligt kommer alla vara egenföretagare och inhyrda, och har vi inte varit med på tåget och organiserat så kommer alla villkor att åka rätt ut med badvattnet.

Vad har du för vision framåt för förbundet?

– Jag har varit ute i landet för att mer långsiktigt diskutera framtidens avtal. Utifrån det jag mött då, är en fråga vi behöver driva att se över arbetstiden. Det finns många skäl till det. Nu har ju riksdagen beslutat att vi ska jobba längre, men de flesta av våra medlemmar orkar inte ens till dagens pensionsålder, genomsnittet av våra medlemmar går i pension vid 63. 

Känner du igen dig i uppfattningen att det finns en spricka mellan anställda och förtroendevalda i förbundet?

– Nej, om det finns en spricka eller ej kan man diskutera, men det finns väldigt olika uppfattningar om vilka personer som ska ha olika uppdrag, och det skär genom hela förbundet. Sprickan finns nog troligare mellan olika verksamhetskretsar i landet.

Vad beror det på?

– Hade jag kunnat svara på det hade vi inte suttit i det här läget. Men jag tror att det kan ha att göra med samhällsutvecklingen, där vi har gått ifrån ett system där vi enades och kom överens om en person som fick vårt förtroende, till att vi hamnade i valsamhället, där du kan välja elbolag, tandläkare – förbundsordförande. Du vill ha valalternativ. Lite förenklat, men jag tror att det är en av orsakerna. Jag tror också att den fostran man tidigare hade i folkrörelser har försvunnit, där man lärde sig att vi tillsammans hittar en kompromiss som vi alla ställer oss bakom, till att jag har min uppfattning, och den vill jag ha igenom. Det är en utveckling i samhället, och det är klart att det påverkar även oss. 

Det finns väldigt olika uppfattningar om vilka personer som ska ha olika uppdrag, och det skär genom hela förbundet.

– Jag tror att efter den här turbulenta tiden i förbundet måste vi diskutera hur vi ser på demokrati, hur ska vi jobba rent demokratiskt, hur kan vi tydliggöra de spelregler vi kommit överens om för att inte hamna i en diskussion, som till exempel att man vill skjuta upp valet. Jag lägger inte några värderingar i det, men det är samhällstypiskt. 

Nu blev valresultatet i ordförandevalet 36-26. Var inte det lite för jämnt för att det ska kännas bra?

– Jag hade såklart önskat att det hade funnits en enda kandidat med fullt stöd. Men som det blev nu så väljer jag att tänka att det fanns två bra kandidater och att ombuden tog ställning för det man trodde var för förbundets bästa. Jag fick 38 med mig, inte 26 mot mig. 

– Vi får hitta ett sätt att hantera det så vi kommer framåt, så att alla ska tycka att det här blir bra.

Länk: Här kan du hitta alla tidigare artiklar, intervjuer och debattexter som handlar om Jonas Wallins avgång och valet av ny förbundsordförande.