”De yngre bryter machokulturen”

– Det är roligt och mångsidigt. Jag ångrar inte mitt val yrkesmässigt. Det är bara allt runt omkring som är jobbigt, säger Anne Nordström, elektriker vid Assemblin i Umeå. 

Hon utvecklar:

– Sådant som att handskas med fördomar, att man blir åsidosatt, att man måste ta jobbiga kommentarer. Bara för att jag är kvinna. 

Vi träffas under Elmässan i Umeå i slutet av augusti. Både Anne Nordström och Frida Forsström, elektriker vid Umia, är aktiva i Elektrikerförbundets kvinnonätverk Elqvinnor.

De är på plats för att få mässbesökarna att fundera över jämställdheten i branschen. 

Anne Nordström är 34 år och har arbetat som elektriker sedan hon gick ut gymnasiet. Hon är kvar på samma arbetsplats där hon gjorde sin praktik. Då hette företaget Delta, i dag Assemblin.

För tillfället har hon tillsammans med en kollega uppdraget att installera dryga 60-talet elbilsladdare i en av Umeås stadsdelar. 

Sedan ett par år tillbaka är hon ett av skyddsombuden på Assemblin i Umeå. 

– Jag var på byggen där ingen brydde sig, så då tog jag tag i det. Det är antingen att vänta in olyckan – eller att ta tag i det själv. 

Trots sin gedigna erfarenhet berättar hon att det händer att kunderna ibland tar henne som praktikant, trots att hon är den med mest erfarenhet på plats.

Anledningen är att hon har fel kön: kvinna. 

Sådant som att handskas med fördomar, att man blir åsidosatt, att man måste ta jobbiga kommentarer. Bara för att jag är kvinna.

Men hon säger att hon ser en förbättring. 

– Det har gått väldigt sakta, men man börjar se en förändring bland kollegorna. Och nu börjar även övriga yrkesgrupper känna igen mig, så det är inte samma chock hos dem som det var de första åren. 

Skulle du råda din dotter att bli elektriker?

– Ja. Det är roligt att arbeta med händerna, och du kan välja nästan vilken inriktning du vill. 

Frida Forsström är 26 år och har arbetat som elektriker sedan 2016. Tidigare arbetade hon inom vården. 

– Jag ville jobba med människor, hjälpa människor – och jobba med händerna. 

Anledningen till att hon numer är elektriker var en tvärfacklig utbildning. 

– Jag var fackligt aktiv i Kommunal, och på den här utbildningen så träffade jag en elektriker. Jag hade klagat över de jobbiga arbetstiderna inom vården, jag jobbade många kvällar och helger, och den här elektrikern tyckte att jag borde utbilda mig till elektriker istället. 

Och så blev det. Frida hade läst elinriktning på gymnasiet, så hon hade redan några kurser hon kunde tillgodoräkna sig.

Hon läste på Lernia och gjorde sin praktik på Umia. Och där är hon fortfarande kvar. 

Just nu är hon ledande montör på ett bygge av nya studentlägenheter i Luleå. 

– Det är väldigt kul. Man ställs inför mycket problem hela tiden. Det är jättemånga bollar att hålla i. 

Hon säger att hon har insett att det inte är så stor skillnad mellan elektrikeryrket och vårdyrket. 

– Man hjälper ju människor i båda dessa yrken. Det enda som är skillnad är att man inte fysiskt tar hand om en människa som elektriker, men el behöver ju alla, det är ett hjälpande yrke. 

Vi behöver bli fler, ju fler kvinnor som kommer in, desto bättre blir det.

Något som dock skilde elektrikeryrket från vårdyrket var den machokultur som hon mötte i branschen. 

– Men många yngre, lärlingar, som kommer in bryter kulturen, säger hon och fortsätter: 

– Vi behöver bli fler, ju fler kvinnor som kommer in, desto bättre blir det. Det handlar och stämningen på arbetsplatsen och hur allt funkar. 

I dag är de fyra kvinnor av 30 elektriker på firman. 

– Men samtidigt är jargongen mer rak och ärlig bland män. Kvinnor kanske säger mer bakom ryggen. Därför är det bra med en blandning.