Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

Klackar gav ifrån sig ett rytmiskt ljud. Asfalt, ibland stenplattor. Inga bestämda steg, inte heller omotiverade. 

”Jag tror pumps med låg klack passar bäst”, sa expediten på Avenyn.

Det hade hon säkert rätt i tänkte Agnes, men nitarna på svart läder, känns inte lika rätt idag. 

Dagen ingen väntar på men ändå inte kan glömma – första dagen, fortfarande sommar… efter semestern.

Tidig morgon. Vinden tog tag i träden. Agnes visste att sommaren snart var slut. Inte idag, inte den här speciella dagen. Så bra kunde det inte vara.

Agnes såg bussen komma. Nu var det dags. Tillbaka till den enfaldiga verkligheten – till jobbet.

Under alla omständigheter tyckte hon i alla fall att vinden avslöjade hösten. Bara för dem som lyssnar och känner efter, filosoferade hon. Kanske är det så…

Fågelkvittret från vårens prunkande grönska var borta, en och annan koltrast var allt som trädgårdarnas träd kunde erbjuda. Inte ens rabatterna såg fräscha ut.

Visserligen fanns där blommor men deras annars så sköna färger kantades av bruna kanter och en påtaglig vissenhet.

Agnes såg bussen komma. Nu var det dags. Tillbaka till den enfaldiga verkligheten – till jobbet. Beskriva känslan, grubblade hon och funderade en stund. Bussen krängde iväg.

Till sist kom hon på det, ungefär när dörrarna pyste upp i Helenlund; motigt. Just det, det kändes motigt. 

Hennes liv hade ändrat riktning och arbetet på Sollentunas kommunhus kändes passé. På bussen konstaterade hon att hon långt ifrån var ensam. Uppgivenheten om att semestern var slut gick inte dölja.

Någon kontakt med arbetskamraterna hade hon inte haft och idag skulle alla vara tillbaka. Gunn, Birgitta och Eva. Hennes problem från slutet av våren och innan semestern – att Lisbeth skulle besöka kommunens matsal och henne, hade hon inte tänkt en enda tanke på under sommaren.

Dörrarna gick igen och bussen fortsatte mot Sollentuna. Det karakteristiska pysljudet, det hon lagt märke till när hon klev på, signalerade att bussen tänkte ge sig iväg.

Åker man Taxi känns det dova tickljudet lugnande, det knäpper och skapar trygghet, tänkte hon. När en buss startar håller man i sig. 

Agnes kände sig avprogrammerad från arbetets ok och dolda hierarkier.

Hon och Tom hade åkt mycket taxi under sommaren och även om få skulle kalla det för lyx, upplevde Agnes det som lyxigt. Kliva ur utanför ytterdörren och bara gå in, tänka sig…

Hon log och kände sig stark.

Utanför bussfönstret vid Gamla Stockholmsvägen var allt sig likt, möjligen lite mer ödsligt. Husen stod där de brukade och konstigt vore annat. Mest villor från 30 och 40 talet. En och annan nybyggd kåk också – vanligtvis på en avstyckad tomt. Mellan dem fanns det företag. Även de i hus från samma decennium.

Visst kom hon ihåg sitt dilemma – det där med min dotter. Det kändes avlägset. Hon kunde inte för en enda sekund tro att det ämnade komma upp igen. Semestern hade befriat henne.

Agnes kände sig avprogrammerad från arbetets ok och dolda hierarkier. Inte ens när hon steg av bussen och gick igenom dörrarna på kommunhuset kände hon något – det här kommer gå bra, tänkte hon.

Fast nitarna på skorna, grubblade hon. I min ålder.

En välbekant lukt slog emot henne, en doft som avtog för varje dag som hösten gjorde sin entré. Ett väsen som levde sitt eget liv och när julledigheten gick av stapeln, inte kändes längre.

Kontor, konstaterade hon när entrédörren gick igen.

Hon hörde klackarna mot stengolvet och kände en viss tillförsikt – en härlig sommar som säkert går över i en ännu bättre höst även om första veckan alltid är tung.

På 70 talet brann han för kommunismen och efter studierna i Uppsala sökte han sig till det kommunala. Där hade han tänkt utföra underverk.

Hon öppnade dörren till omklädningsrummet. När hon satt sig på bänken och hämtat anden något, tänkte hon; nitar, det kanske inte är så dumt i alla fall.

Hon höll ena benet och vred på foten. 

Ansvarig chef för området där kommunens matsal ingick, Nils Thorsson, tittade ner på dagens skörd av papper.

Att det aldrig tar slut, tänkte han och sorterade ur det som han ansåg som viktigast. Därpå ögnade han igenom mailen och skrev ut det som han måste ta tag i direkt.

Papperslösa samhället var inget för Nils. För övrigt ansåg han att dagens skörd av tre ark knappast kunde bidra till miljöförstöringen – viktiga mail vill jag ha på papper. 

Nils Thorson var en kvarleva från förr – en relik på 58 år, brukade han tänka, som i princip arbetat på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, vilket var ovanligt, i alla fall idag.  

På 70 talet brann han för kommunismen och efter studierna i Uppsala sökte han sig till det kommunala. Där hade han tänkt utföra underverk.

Striderna uteblev och snart blev han en del av byråkratin – möten och konferenser. Bilan dammade, kampen avtog och med tiden blev Nils största problem att han var bra på byråkrati.

Han avancerade och idag var han miljöchef. I den sysslan ingick kommunens matinrättningar.

Allt från dagis till äldreboende och sist men inte minst; kommunens matsal. Där han åt nio gånger av tio.

Striderna uteblev och snart blev han en del av byråkratin – möten och konferenser.

Det mesta gick på rutin. Då och då brukade han tänka, i synnerhet när något gjorde honom medveten om att tiden rusade fortare och fortare för varje år; förr trodde vi att vi kapitalet styrde. Det stämde inte, inte då i alla fall. Idag när vi lämnat över våra själar till marknaden, kämpar ingen, inte ens jag. 

Nils Thorson hade arbetat hela sommaren och om en vecka började hans semester.  ”Då hoppar jag och frugan in i husbilen och puttrar ner till Frankrike, lika varje år” hade han kvittrat ur sig i fikarummet innan alla försvunnit och semestern blommat ut i full blom. Korridorerna tömdes i tre veckor. Hur det än är, vissa av kärringarna är nog så vassa i munnen och några av tjänstemännen är tröga som åsnor, tänkte han och muttrade för sig själv; ”Det ska bli skönt att komma iväg innan alla är tillbaka”.

Han lyfte på arket som innehöll det mest akuta ärendet; Gunn sjukskriven. Salmonellan hon dragit på sig på semestern i Egypten krävde minst tre månaders karantän, i alla fall från arbetet i matsalen.

Förresten, grubblade han, vem åker till Egypten frivilligt.

Han suckade. Hur skulle han få tag i personal nu, det gick inte? Inköpen, matlistan och ekonomin.

Vilka arbetar där nere, få se nu… Gunn, fast hon är sjukskriven, Birgitta, Eva och vad är det nu hon heter… Just det, Agneta, nej Agnes är det.

Där har vi lösningen, en av dem får ta hand om Gunns sysslor tillsvidare, så får jag fuska med några praktikanter från gymnasiet så fort det börjar ringa.

Någon nytta gör de väl. 

’Vad kan man vänta av den unkna högern?’, tänkte han och satte på sig skorna.

Nils la ihop sina papper i olika högar på skrivbordet och tog fram skorna. Vanan att ta av sig dem under skrivbordet hade han lagt sig till med en varm sommar på 80 talet. Det exakta året var glömt men han gissade att det var runt 85 eller 86.

Sanningen var att han inte orkade tänka efter och egentligen var måttligt road av dylik kunskap.

Under några år gick han barfota eller i strumplästen till konferenserna som hölls i huset – långa sittningar, fy fan och varmt blir det. Detta tog abrupt slut. Ett PM gick ut från högsta ledningen; all personal måste bära skor, eller arbetskor.

En försäkringsfråga, var förklaringen. Nils visste, det var kollegorna som gnällt och tillsist, när han inte gjort som de ville, hade de gått vidare ända upp till toppen av Sollentunas styrande (politikerna) .

Vad kan man vänta av den unkna högern? tänkte han och satte på sig skorna.

Nu var det dags för kaffe och därefter måste han fatta beslutet – något strul vill jag inte ha.

Han funderade i samma stund på om någon av trögbollarna ute i fikarummet tänkt på att köpa en wienerlängd till dagens första fika – om så icke är fallet ska jag tamifan gå ner till Sollentuna centrum och köpa både bullar och kakor till eftermiddagen.

Sitta här och torrdricka kaffe med ett gäng döskallar, nej fy fan! Bullar måste man ha för att stå ut sista veckan innan semestern.   

Första dagen efter semestern var över och Agnes satt på bussen hem – minst sagt förundrad. Hon visste inte vad hon skulle tro.

Gunn var sjukskriven i minst tre månader – vilket långt ifrån var det hon mest grubblade över.

Nils Thorsson gjorde inget utan att veta vad han ville och det han förutsatt ska hända, skedde likaså.

På lunchen hade det kommit ner en man, Nils… från kommunen. Hans bruna kostym var skrynklig och han såg aningens blasé ut. Rent av uttråkad.

Hur som helst hade han presenterat sig som Nils Thorsson och berättat att Gunn var sjukskriven – vilket jag visste, tänkte hon när bussen närmade sig Kista arbetsområde. Birgitta berättade det direkt på morgonen. Hur som helst.

Han hällde upp en kopp kaffe på det där självklara viset och satte sig ner.  

”Birgitta”, sa han formellt. ”Jag tänkte att du skulle ta hand om Gunns sysslor under hennes karens. Det hör väl till saken att jag ändå frågar dig”.

Birgitta tittade förvånat på Nils. Det här hade hon inte räknat med, dessutom visste hon vilket ansvar det innebar.  

”Aldrig i livet, den tjänsten får du ordna fram en vikarie till” fräste hon och rodnade i samma stund.

”Ja jag tänkte väl det” sa Nils och sträckte sig efter en kanelbulle, ”Kaffebröd första dagen, klokt val…” 

Det blev tyst ett ögonblick och ingen funderade speciellt mycket på vad Nils egentligen sagt.

Att han redan från början vetat vad Birgitta skulle svara gick inte att utläsa. Att han utsett en annan vikarie redan från början gick utläsa – det handlade om uppmärksamhet. Något alla missade.

Nils Thorsson gjorde inget utan att veta vad han ville och det han förutsatt ska hända, skedde likaså – ingen brådska, tänkte han och tog tid på sig. Han tog för sig av både kakorna och bullarna och berättade att han skulle till Frankrike med husbilen. Påtår blev det också.

Det måste vara skorna, nitarna, tänkte hon och började gå.

När alla släppt garden sa han plötsligt, utan att ge några alternativ; ”Jaha Agnes, då får du ta hand om Gunns sysslor tills jag hittat en ersättare. Du har längsta tjänstgöringen av er som är kvar här och då faller det sig naturligt”.

Att Nils på intet sätt tänkt sätta in någon extra personal innan Gunn kom tillbaka var hans hemlighet. Att han dessutom var säker på att tre månaders drift gick att sköta på ren rutin, tog han förgivet.

Agnes höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, Eva och Birgitta såg lika förvånade ut.

”Jaha… tack då”, harklade Agnes ur sig och undrade varför hon sagt tack. Några utrymmen för ett nej fanns inte. Det kände alla.

Nils reste på sig och tackade för fikat och gick . Ett vakuum uppstod. Ingen visste hur de skulle förhålla sig. Vem kunde anat något sådant.

Agnes tittade ut genom bussfönstret, någon oro för de nya sysslorna hade hon inte. Vad det gällde störningen i hierarkin, vilket hon direkt känt oro för, blev det neutraliserat redan på eftermiddagen.

Både Birgitta och Eva behandlade henne annorlunda under resten av dagen. Birgitta rent av fjäskade. 

Vad är det som händer? Tänkte hon. Har ödet plötsligt hittat mig? Nog är det en smula naivt men jag ser fram emot mina nya åtaganden. Det här måste jag berätta för Tom direkt när jag kommer hem.

Naken betong tar vid varje tillfälle fram det sämsta.

Bussen stannade i Kista med ett ryck och Agnes gick ut. Bussterminalens pelarsal av betong var sig lik och bussarna kom och gick. Hur många gånger hade inte hon stått här och väntat?

I sen eftermiddagssol – som nu, i nordanvind och i regn och blåst. I vedmod och förtröstan, i hopp och undran. I ingenting frånsett hopplöshet.

Inte idag, inte nu. Det måste vara skorna, nitarna, tänkte hon och började gå.  Hon tittade upp en sista gång. 

Takstolar i betong som höll tunnelbanan uppe. Rörigt och otryggt fast det blev bättre när de monterade upp riktig belysning. I rak motsats till allt de gråa fanns den perforerade plåten som satt bakom bänkarna – pyjamasblå plåt, av all galenskap. 70 talet fångat i en enda färg.

Under uppgången till tunnelbanan fanns restaurangen som ingen besökte. I år var den afrikansk och innan det hände kunde man äta grekiskt där. Fast den var alltid tom.

Duvor, råttor och skräniga invandrarungar, reflekterade hon, även om hon visste att man inte fick uttrycka sig så. Trots det, en sanning för alla som vistades där. En sanning som inte gör mig till rasist, tänkte hon och kände sig skyldig. Naken betong tar vid varje tillfälle fram det sämsta.

Taxibilarna stod på rad vid Danmarksvägen och taxichaufförerna hängde bredvid. På ena sidan låg Kista centrum och på andra sidan kinesiska muren.

Jaja, tänkte hon, jag vet att det är en bergvägg men för mig är det en mur, kinesiska muren. Den skyddar oss inte, den stänger in oss.

Ovanför muren, mellan höghusen på berget och pelarsalen av betong fanns de utländska träden. Små och torra, taniga och oidentifierade.

Ovanför muren, mellan höghusen på berget och pelarsalen av betong fanns de utländska träden. Små och torra, taniga och oidentifierade. Glest bladverk i blekgrön färg. Träd som alltid verkade sakna vatten.  

Agnes drog ihop jackan och skyndade vidare – här vill ingen stanna friviligt. Hon åkte upp i rulltrappan och gick till vänster. 

Cykelbanan fylldes av människor som gått av ett tunnelbanetåg och det tog inte lång tid innan deras steg överröstades av ett annat tåg som åkte in på stationen i motsatt riktning.

När Agnes genat över Fyngatan och kommit in på gården som låg på Sorögatan, bostadsrättföreningen Fanö, blev hon lite lugnare. Där avtog på något underligt sätt stressen.

Ibland kunde det vara så många som fem okända människor som genade där samtidigt. Hon andades omedvetet ut – idag var hon ensam. Snart hemma, om si sådär tre minuter. Det visste hon. Bara huset med de gula persiennerna och den stora granen med liljekonvaljerna under, sen så…       

Fortsättning följer.