”Det att den ena parten febrilt vill mötas samtidigt som den andra parten stannar i sin extrema hållning. Det gör att den som har ambitionen att mötas sakta men säkert tappar kompassen i sin resa mot vad den tror är halva vägen”, skriver Johannes Klenell.

Jag är en av dem som i åratal stoltserat med att jag konsekvent sagt nej till att medverka i några som helst debattformat i stil med SVT:s Opinion Live.

En gång skrev jag på Twitter att de inte ens skulle få in mig i studion med högafflar och eld.

Anledningen till detta är att jag upplevt att det polemiska snabba formatet leder till att den med mest onyanserade åsikter vinner.

Varje nyans blir ett tecken på att du backar. Det slutar i att gästerna tvingas ta sina åsikter till en extrem. Diskussionen fördummad.

Vilket såklart blir bra TV-underhållning. Jag är långtifrån ensam med att säga nej och berätta om det offentligt.

De flesta jag känner som tillfrågats har skyltat med samma sak.

 LÄS ÄVEN: Debatt: ”Las måste vara en lag värd namnet”

På senare tid har en diskussion om ett nytt format blossat upp.

Samtalsaktivismen. Det började med kritik mot kulturproducenten Stina Oscarsons samtal på Hornstulls bibliotek där en medlem i fascistiska Nordisk Ungdom satt i panelen.

För några veckor sedan blev entreprenören Navid Modiri rejält utskälld för att han låtit en förintelseförnekare få närmast fritt spelrum i sin podcast ”Hur kan vi?”.

Samtalsaktivisterna själva säger att det viktiga är att vi behöver lyssna på varandra för att förstå hur vi ska levas tillsammans. Det är en hedervärd tanke. Om än naiv.

Redan vid Oscarsons samtal med mannen från Nordisk Ungdom gick det att urskilja problemet med samtalsaktivismen.

Det att den ena parten febrilt vill mötas samtidigt som den andra parten stannar i sin extrema hållning.

Det gör att den som har ambitionen att mötas sakta men säkert tappar kompassen i sin resa mot vad den tror är halva vägen.

Blir tillmötesgående. Söker common ground som i slutänden bara bekräftar extremistens konspiratoriska världsbild.

 LÄS ÄVEN: Johannes Klenell: ”Därför förespråkar den ekonomiska eliten brexit”

I helgen inledde Svenska Dagbladets kultursida sin egen samtalsaktivistiska serie ”Den polariserade debatten”. Ledd av Stina Oscarson.

Det blev inte helt bra den här gången heller.

Första gästen var slasknyhetssiten Nyheter Idags Chang Frick.

Det blev ett oväntat intressant skådespel. Frick är kanske inte en fantastisk journalist.

Snarare opinionsbildare driven av högerpopulism än sanningssökande. Men han är en mycket begåvad storyteller.

Frick är en timme sen till intervjun. Ska hämta bildäck åt en kompis i Uppsala.

Oscarson blir sur men läser det som att Frick ger ett härligt långfinger till eliten. Han dyker upp i gula arbetskläder.

Själva sinnebilden av man av folket. Sedan börjar ett egentligen rätt ointressant samtal där vi får veta att Frick fått sin ansökan till Publicistklubben avslagen.

Det poängteras flera gånger att Frick är libertarian. Det yttrar sig mest i att staten inte ska ge bidrag. För då kommer människor bli bättre på att ta hand om varandra.

En poäng kanske inte helt grundad i fakta som det inte grävs djupare i än så.

Frick ska även vara hatad av extremhögern. Sägs det. Möjligt att det stämmer, men låter snarare som den idé om att vara ”opolitisk” som används av till exempel metalband där en medlem fått feeling och börjat heila på scenen.

Att man är hatad av och hatar alla, så då är det ok.

LÄS ÄVEN: Folket litar mer på Systembolaget än på facket

Common ground hittas i att vänstern svikit arbetarklassen samt att identitetspolitik är dumt.

Att Frick själv flera gånger drar till med identitetspolitiska utspel om hur han kunnat använda sin egen bakgrund om han velat – eller hans märkliga identitetspolitiska bild att ingen i arbetarklassen oroar sig för klimatet – det ifrågasätter Oscarson inte.

Kanske för att de åsikterna inte upplevs som typiskt identitetspolitiska. De sägs ju trots allt av en kille i arbetskläder.

En identitetsmarkör för en grabb som vet vad vanligt hederligt folk tycker. 

Föreställningen toppas i finalen med att en man som bara råkar befinna sig på Fricks favoritlunchställe i Bålsta på imponerande utsatt tid avbryter intervjun.

Anklagar Frick för att vara PK-vänster. Hälsar från Nordfront PUNKT se när han går därifrån.

En perfekt avslutning på vad som blev en rätt underhållande föreställning där Frick slår hål på hela samtalsaktivismens trovärdighet.

En pjäs värdig att sättas upp på teater Brunnsgatan 4.

Det hela är på ett plan nästan vackert naivt. Ingen av dem sysslar med journalistik.

Bara en av dem får något sagt.

Vi var många som efterfrågade något annat i stället för SVT Göteborgs skrikiga debattformat.

Det här är åtminstone nästan lika underhållande.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Arbetet, som tillsammans med Tidningen Elektrikern och fem andra tidningar ingår i LO Mediehus.