Jonas Wallin: ”Solidaritet och medmänsklig värme är ett av våra främsta vapen!”

Att vilja andra väl är i dagens samhälle inte självklart något positivt. Den som värnar om andra kan bli kallad godhetsapostel och anses vara naiv, till skillnad från realister som har fattat att det bara är löjligt att försöka göra världen bättre.

Det vanligaste är att få höra de här argumenten när man diskutera flyktingar och invandring, men det kan också handla om fattigdom, tiggeri, skatter eller lite vad som helst.

Det är som om Karl-Bertil Jonssons pappa i filmen som visas varje julafton fått oväntat många följare i dagens Sverige: Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt gav bort någonting är kommunist.

En människosyn där var och en är sin egen lyckas smed och den som är fattig, flyr från krig, är utstött på sin arbetsplats eller blir diskriminerad huvudsakligen bara kan förlita sig på sig själv, det går emot allt det vi försöker bygga upp.

För oss som driver fackliga frågor är det här en väldigt oroande utveckling. En människosyn där var och en är sin egen lyckas smed och den som är fattig, flyr från krig, är utstött på sin arbetsplats eller blir diskriminerad huvudsakligen bara kan förlita sig på sig själv, det går emot allt det vi försöker bygga upp.

Alla de som på fikaraster och kommentarsfält anklagar och häcklar alla som tror på medmänsklig anständighet – de gör sig till en del av extremhögerns offensiv mot både socialdemokratisk och liberal demokrati.

Vi kan se hur samma diskussion med liknande ord och argument förekommer i hela västvärlden. Det är ett pågående angrepp på iden om människors lika värde.

Det kan inte vara så vi ska organisera samhället, att den som är rik och god efter eget huvud ska sörja för den som är fattig.

Att vilja hjälpa andra i samhället, och att vilja att alla ska hjälpas åt och stötta varandra, är inte en fråga om att var extra god. När den som är rik genom välgörenhet delar med sig av sitt eget överflöd, då är det den rikes godtycke som avgör vart pengarna ska gå, vem som ska få och hur mycket.

Beslutet baseras på givarens känslor, och det kan aldrig bli annat än små flöden av godhet. Kanske är det därför det känns så olustigt för många av oss både att ge och att inte ge pengar till tiggaren utanför butiken.

Det kan inte vara så vi ska organisera samhället, att den som är rik och god efter eget huvud ska sörja för den som är fattig.

Jag pratar hellre om solidaritet som grund för samhällsmodellen. Det är en idé om gemensamt ansvarstagande för varandra. Det är inte samma sak som att vara pk eller godhetsknarkare. Det är istället insikten om att vi behöver varandra, och en överenskommelse där vi beslutar att vi alla tjänar på att hjälpa varandra.

Solidaritet och mänsklig värme är ett av våra främsta vapen i det fackliga arbetet, det är den idé som i slutänden ger oss styrka att få bättre löner, arbetsvillkor och samhällsservice. Även den som mest tänker på sig själv, gör klokt i att vara en aktiv del av ett solidariskt samhällsbygge, för det är vad vi alla tjänar mest på i längden.

Men vi äger också möjligheten att göra något åt det, att bygga något annat, i gemenskap med varandra.

Det är den tanke som fackföreningsrörelsen bygger på, och därför kanske också vi har ett särskilt ansvar för att se till att det är den idén som får fäste i samhället.

En viktig uppgift för oss är att bidra till ett varmare klimat, där de som utsätts för diskriminering, utfrysning och isolation kan få en väg tillbaka till den mänskliga gemenskapen.

Därför är vi stolta över konstfilmen ”Frysta Bubblor – Medmänsklig Värme”, som utforskar just utfrysning av utsatta människor och vad medmänsklig värme kan göra för att smälta vår frost och spräcka ”bubblor” av isolation.

Visst, vi upplever tiderna som hårda. Allt från ett hårdare klimat på arbetsplatserna, tuffare ton i kommentarsfälten, en president i USA som gör allt för att skapa klyftor mellan människor.

Men vi äger också möjligheten att göra något åt det, att bygga något annat, i gemenskap med varandra.

Eller som Per Albin Hansson skrev 1928 i det så kallade Folkhemstalet:

’Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Det var sant på 1930-talet. Och är lika sant idag.’