Just nu, när detta skrivs, lämnar Storbritannien in sin ansökan om utträde ur EU – Brexit. Samtidigt sitter en rad skribenter och tyckare på ledarsidor krönikor, och skriver om hur dåligt det är för demokratin, ekonomin och öppenheten.

Men vem var det som röstade Brexit i Storbritannien, och varför? Det var flera fackliga organisationer som också drev frågan om att lämna EU. Människor upplever med rätta att det finns en stor klyfta mellan eliten och folket, och att det är svårt, för att inte säga omöjligt att påverka besluten som rör vardagen, arbetsvillkoren och ekonomin.
Visst är det många som skyller på invandringen, och röstade Brexit på grund av detta, men vallokalsundersökningarna visar att demokrati var det avgörande skälet till att britterna röstade sig ur EU. De vill inte att besluten ska tas i Bryssel, av byråkrater som har mer kontakt med lobbyister än med vanligt folk.

När vi i Sverige hade folkomröstningsdebatten var argumenten från ena sidan att EU är riggat för en ekonomisk högerpolitik, där det är omöjligt att bedriva en stark välfärdspolitik, miljöpolitik och jobbpolitik. Från andra sidan sas det att vi skulle kunna påverka, så att vi i hela Europa skulle kunna få en starkare välfärd, fler jobb, mer rättvisa villkor, bättre miljölagstiftning.
Det senare återstår att bevisa – och det är hög tid att göra det nu. Så länge EU genom regler och handelsavtal står i vägen för bättre villkor på arbetsmarknaden, och satsningar på välfärdspolitik, kommer motståndet att växa till fler länder. Det blir ett Frexit eller Swexit.

Pessimismen är vår främsta fiende. Ur tillståndet ”allt är för jävligt, det var bättre förr”, suktar människor efter nationens pånyttfödelse och det blir enkelt att förföras av fascistisk ideologi. Det behövs framtidstro. Den är vårt främsta vapen mot fascismen.
Men det kan inte finnas framtidstro om människor inte tror att det är möjligt att förändra. Att alternativet står mellan att lämna EU eller vara kvar i något man inte kan eller vill förändra och där vanligt folk får betala priset med försämrade arbetsvillkor, fortsatt nedmontering av välfärd och arbetsrätt, ökad fattigdom och klyftor mellan de som äger jättemycket och de som behöver lappa ihop sina timjobb för att få ihop en duglig inkomst.

Om valet står mellan status quo och att lämna EU blir det enkelt för de människor som idag är den politiska utvecklingens förlorare. I det avseendet är ett Brexit ett sätt för människor att säga jag vill inte ha det så här, jag söker förändring. Frågan är, vem lyckas bäst med att övertyga människor om att förändring är möjligt? Om inte EU-politiken läggs om är svaret enkelt. Men vi behöver ett skifte också i Sverige. Landet är tudelat, i de där uppe och vi här nere. Och det är hittills de högerextrema krafterna som varit bäst på att lyfta fram den klyftan. Vi behöver satsningar på välfärd och trygga jobb. Så enkelt är det faktiskt.
En gång i tiden utmärkte sig Sverige för sin internationella solidaritet. Vi har varit stolta över epiteten humanitär stormakt. Har den svenska arbetarrörelsens tradition av internationell solidaritet vart grundad i svenskhet eller goda värderingar? Knappast. För folket och för arbetarrörelsen har solidariteten varit en medveten strategi, som gör att vi kan rikta missnöjet uppåt. Det är vår uppgift att göra det i dag också. Att bedriva facklig kamp, och att ställa krav på en politik som gynnar arbetarklassen.

Jonas Wallin,
förbundsordförande Elektrikerförbundet