”8-timmarsdagen var fackens första krav”
"Visst är det skönt att flexa ibland. Men vem är det som ska bestämma när vi ska flexa?", skriver Elektrikerns redaktör Per Eklund.
Arbetsgivarna har nog aldrig varit mer samlade än inför årets avtalsmatch. På bygg- och installationsområdet har sju arbetsgivarorganisationer gått samman och presenterar nu gemensamma krav. Känns lite som ett svar på 6F-förbundens samling.
På avtalsområde efter avtalsområde vill arbetsgivare riva upp eller förvärra avtalets reglering av arbetstidslagen. Det ska inte längre vara någon 40-timmarsvecka och inga 8-timmarsdagar.
Vi ska arbeta 40 timmar i snitt. På en del områden talar man om ett snitt på sex månader.
Det var runt arbetstiden som den svenska arbetarrörelsen växte fram. 8 timmars arbete, 8 timmars vila och 8 timmars fritid, var parollen vi kan se från de gamla mer än 100 år gamla bilderna. Då kunde arbetsveckan många gånger vara 70 timmar i veckan och till och med ännu mer.
Kravet på 8-timmarsdag var ett sätt att slåss för arbetarnas hälsa, men det var också ett sätt att kämpa för ett bra liv vid sidan om arbetet och ett bra familjeliv.
Undan för undan har de fackliga organisationerna stridit för kortare arbetsdagar och en vettig semester, och också fått de politiska församlingarna att ta beslut om arbetstidslagar. Redan 1919 togs lagen om 8-timmarsdag. Men det tog ända till 1971 innan riksdagen beslut om 40-timmarsveckan.
De senaste avtalsrörelserna har kraven från arbetsgivare blivit allt mer enträgna. De vill ha en genomsnittlig 40-timmarsvecka, som är anpassad efter arbetsgivarnas behov.
Visst är det skönt att flexa ibland. Men vem är det som ska bestämma när vi ska flexa?