Efter fyra år i Sydafrika är jag tillbaka på svensk mark. Nu sitter jag i en hyreslägenhet i en by knappt 40 kilometer norr om Luleå och väntar på att min fru och bonusson ska få så uppehållstillstånd så vi kan leva som en familj igen. Livet tar olika riktningar. Med samma tankar som hos en flykting; längtan efter återförening, som så småningom kommer eller kanske aldrig blir verklighet.

Mitt CV med personligt formulerade brev har sedan i somras gett mig tre vikariat. Jobbet vid ett mottagningsboende för ensamkommande flyktingbarn var spännande och kändes betydelsefullt. Ett av mina bästa jobb hittills. Lite förenklat beskrivet fungerade jag som en slags extrapappa åt tonåringar som väntar på att få stanna i Sverige efter att ha flytt från krig och traumatiska våldsmiljöer i Afghanistan, Syrien och andra länder.
Jag hoppade också in som vikarie i hemtjänsten efter en kort introduktion. Första arbetsdagen var nog den tuffaste någonsin i mitt arbetsliv. Det gällde att hitta och hinna till alla brukare, hjälpa till med deras behov, och inte visa att jag var stressad. Det gick vägen! En rutinerad arbetskamrat blev min räddare i nöden, telefonen gick varm till henne när jag inte hittade dit jag skulle och det körde ihop sig. Tack Erika!

Hemtjänstens välfärdsarbetare är helt klart hjältar och är en del vårdtagares enda dagliga kontakt med omvärlden. De får hjälp med hygien, medicin, städning, mat och annat livsnödvändigt. Jag har delvis fått en ny syn på hur välfärden är organiserad. I början av 90-talet var jag politiskt förtroendevald och satt i socialnämnden i Luleå kommun med ansvar för bland annat hemtjänsten. Jag har tidigare sett verksamheten från sammanträdesbordet men har nu fått se och vara en del av hemtjänsten på golvet. Det behövs förbättringar för personalen. Piss, skit och spyor tillhör vardagen och jag blev förvånad och bekymrad av att det saknades arbetskläder. Det stänkte diverse kroppsvätskor på mina egna kläder.
Efter jobb med ensamkommande flyktingbarn och hemtjänsten har jag fortsatt i vikariatssvängen som tidningsbud/distributör. Jag är tillbaka där jag började, till doften av trycksvärta och en mullrande tryckpress. Som ung grabb pryade jag på NSD:s tekniska avdelning. Det kändes naturligt eftersom jag älskade det tryckta ordet. Skulle jag bli grafiker eller journalist? Jag singlade slant. Det blev grafiker.

Nu har jag ett semestervikariat som tidningsbud/distributör. Tidningsbudsjobbet är krävande – mycket mer än att dela ut dagstidningar. Det handlar om att distribuera dagstidningar, veckotidningar, facktidningar, gratistidningar, reklam och post. Och det ska gå fort. Jag kör cirka 14 mil varje natt och levererar det tryckta ordet till folk i byarna norr om Luleå. Dimma, regn, oväder, kyla och massor av älgar och andra vilda djur lurar längs vägarna. Många beslut ska tas där ute i mörkret. Mina hårt arbetande och hjälpsamma arbetskamrater träffar jag på lastkajen när bilarna lastas.
Det jag också känner är en del människors klassförakt mot hårt arbetande människor. Visst hände det att jag fick samma känsla när jag tidigare jobbade som facklig ombudsman, det tillhörde liksom spelet. Statsminister Stefan Löfven, jag själv och andra får smaka på och uppleva klassföraktet. Alla arbetare är hjältar! Jag vet vilken sida jag står på och vilken färg min fana har. Vilken färg har din fana?

Leif Mettävainio

Tidigare ombudsman GS-facket, tidigare sydafrikabo, numera luleåbo