Henrik Söderstad.

Olyckan på Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge, hände veckan före midsommar 1980. Det var bråttom att hinna klart före midsommar, och säkerhetstänket var minimalt. Henrik och hans kompis skulle jobb i ett ställverk från 1950-talet.

– En liten tråd gled ur och slank in i säkerhetsfacket. Det är väl sånt som händer kanske en gång på miljonen att det blir en sådan här ljusbåge. Det var 32 000 ampere när det small. Vi kunde ha strykt med, både kompisen och jag, vi hade en jävla tur, berättade Henrik för en reporter 1983, när han kommit tillbaka till jobbet.

Det blev ilfart till Uppsala.

– Jag har inget minne från olyckan. Det var som ett grönt skimmer. Jag såg det som att jag stod bredvid och tittade själv. Sen gick jag därifrån och det brann på ryggen. Sen kommer jag inte ihåg något.

Han låg länge på Akademiska sjukhuset i Uppsala efter olyckan på Kvarnsvedens Pappersbruk.

– De första 14 dagarna visste de inte om jag skulle överleva.

En bild på Tidningen Elektrikern för 1980. "Åter ett olycksfall" står det i rubriken.
”Den 14 juli skulle två elektriker från Dalarnas Elektriska (Nea-gruppen) i Borlänge lägga in 4 st FKKJ-kablar i ett ställverk i Kvarnsvedens Pappersbruk. Betryggande och föreskriftsenliga avskärmningar till intilliggande spänningsförande delar hade ej skett. Jordmanteln slank in i de spänningsförande delarna. Olyckan var ett faktum…”  Från Elektrikern 1980. Skribent Ivar Jonsson.

Nog överlevde han. På lasarettet transplanterade de massor av hud som de hyvlade från benen. Det var 42 procent brännskador.

– De hyvlade på mig ända upp på magen. Där jag inte var bränd var jag hyvlad.

Under hösten 1980 skrev dåvarande ombudsmannen Ivar Jonsson om olyckan i Elektrikern. Kritiken mot hur skyddsarbetet fungerade, präglar det Jonasson skriver. Utbildningen var dålig och introduktionen för nyanställda var obefintlig.

Dåvarande huvudskyddsombudet på Dalarnas elektriska, Ronny Wenngren, ställde krav på utbildning. Men det tog ett halvår innan det blev skyddsutbildning – dan före julafton.

Det blev många polisförhör om olyckan. Så småningom fick olycka sitt rättsliga efterspel. Dåvarande vd för Dalarnas Elektriska fick 120 dagsböter.

– Roy Lundgren, som var ombudsman, engagerade sig mycket. Han hade en jävla energi. Utan honom hade det inte gått.

Henrik har märkt av säkerhetsutvecklingen.

– Det fanns inget riktigt säkerhetstänk då. Det var som i krig, man räknade med en del förluster. Det fanns inte något bryt och lås då när jag kom hit. I dag här på SSAB är det riskanalys. Här är ju säkerheten nr 1, ett föredöme i dag. Hade man haft de här reglerna då, så hade olyckan aldrig hänt. SSAB:s ljusbågsvakter är väl det som skiljer från första till tredje gradens brännskador. Ögat bryter på 0,2 sekunder.

Ett och halvt år efter olyckan var han tillbaka på jobbet. Men olyckan har definitivt format hans liv.

– Det har präglat livet. Det var inte så kul att vara 23 år och se ut som jag såg ut. Det var inte som veckans badpojke direkt. Men man anpassar sig. Nu bryr jag mig inte längre.

Han har svårt att klara solen och svårt att klara kylan. Huden svettades inte normalt och mycket av underhudsfettet försvann vid olyckan.

Henrik är inte så rörlig. Den transplanterade huden stramar när han rör armarna.

Tror inte jag skulle klara av att jobba som vanlig elektriker i dag. Jag har lovat mig själv att aldrig ligga i en säng och ömka mig. Folk vet inte hur bra de har när de har ett jobb att gå till.

Efter olyckan lovade han sig att han aldrig skulle jobba på med nåt över 12 volt. Det har inte blivit så lätt att hålla.

– Det går upp till 690 volt på vissa installationer i dag.

En stor del av sin lediga tid vistas Henrik i Yankee car clubs lokaler i Ornäs mellan Falun och Borlänge. Han är ordförande i klubben. En del kallar honom president.
– Nä, det är ju MC-gängen som har president.

Han visar gärna upp en Cadillac Coupe de Ville 1960. Det tog tio år och en massa pengar för honom att fixa den.

Foto: Tomas Nyberg
Henrik Söderstad. Foto: Tomas Nyberg

– En del satsar på sommarstuga, en del satsar på Mallorca, en del satsar på golf. Det här är min grej. Jag har hållit på med bilar i 35 år.

Visst ska den gamla bilkänslan finnas i bilen efter upprustningen. Men någon originalfanatiker är han inte.

– Original är till för gubbjävlar.

Yankee car club i Borlänge startades för bortåt 35 år sen. Man hade lokaler på det som heter Norra Backa. Men när Ikea kom till Borlänge för några år sen, fick klubben och massor av andra verksamheter flytta.

– Det har blivit bättre utrymmen. Förr var vi mitt i smeten, men det funkar bra. Vi har byggt upp allt. Det var bara fyra tomma väggar. Här har jag dragit några kilometer ledning.

Ja, så var det där med elektrikerjobbet.

– Jag började på Dalarnas Elektriska 1 augusti 1973. I dag heter det Assemblin.

På 80-talet kom han att jobba en del på SSAB. Sen mitten av 90-talet är han fast där. Nuvarande Assemblin har ett fast engagemang på stålverket.

– Jag ska väl vara nån sorts ledande montör. VI är sex man från firman som sitter nere på SSAB.

 

  • – Hela mitt liv har gått på ett bananskal. Jag skulle bli bonde. Växte upp i Skåne och flyttade upp till morfar i Lindan efter skolan. Men jag kom inte in på lantbruksskolan. Så blev jag springschas på Dalarnas elektriska. Hade inte en tanke på att bli elektriker. Den ena gav det andra. Foto: Tomas Nyberg

  • – Man var så hetsig. På den tiden var det full kula in i allting. 20-åringar få man ta i örona när de kommer hit. De fattar inte, precis som jag inte begrep då. Foto: Tomas Nyberg

  • – Jag var ju helt övertygad att jag inte skulle hålla på med nåt elektriskt efter olyckan. Man förskjuter det obehagliga, men efter ett tag är det lika igen. Men går jag in i ett ställverk kommer det tillbaka. Omedvetet sträcker man upp sig själv och kollar att allt är brutet. Foto: Tomas Nyberg

  • ”Den 14 juli skulle två elektriker från Dalarnas Elektriska (Nea-gruppen) i Borlänge lägga in 4 st FKKJ-kablar i ett ställverk i Kvarnsvedens Pappersbruk. Betryggande och föreskriftsenliga avskärmningar till intilliggande spänningsförande delar hade ej skett. Jordmanteln slank in i de spänningsförande delarna. Olyckan var ett faktum…”  Från Elektrikern 1980. Skribent Ivar Jonsson.