Avtalsrörelsen 2016 började bra. Borta var såväl industrin förlamande märke som LO-samordningen, vilken hade till uppgift att understödja låglönepolitiken. Vi måste erkänna att 6F:s egen samordning visade ett positivt trendbrott. Känslan stärktes av den geniala kampanjen Lönesänkarna.

Vi citerar en av affischerna: ”Nu vill dom sänka din lön, för att höja sin egen. I kraven från kampanjens hemsida står det att vi (6F) kräver löneökningar på minst 800 kr och med lägsta utrymme om 3,2 %.”

Men så satte IF Metall märket, som blev 2,2 procent. LO-toppen gjorde gemensam sak med arbetsköparna i Svenskt Näringsliv och hötte finger åt 6F:s lönekrav. Som bortblåst var 6 F:s radikala retorik och inte nog med det, man rentav applåderade Karl-Petter Thorwaldssons dolkstöt i ryggen de egna förbunden; 6F välkomnar uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv löd rubriken på hemsidan.

Sedan gick det snabbt. Först Byggnads, sedan Målarna och till sist vi elektriker slöt alla avtal som landade precis på märkets 2,2 procent. (2,38 procent. på 13 månader motsvarar 2,2 procent på 12 månader). Dessutom slöt vi alla 13-månadersavtal. Vad är poängen med det, kan man undra? Sveriges Byggindustrier berättar på sin hemsida: Vi har även enats om ett 13 månaders avtal så att den konkurrensutsatta industrin i lugn och ro hinner sätta märket 2017.

Så mycket för de forna märkesmotståndarna i 6F som nu bidrar till att det säkert blir ett märke även nästa år. Så frågan pockar på, är SEF för eller emot märket?

I senaste ledaren i vår tidning skriver Jonas Wallin: ”Detta var en avtalsrörelse där vi verkligen satte 6F på banan som en stark och viktig aktör för lönebildningen i Sverige. Motparter, politiker, media. Alla var de tvungna att följa våra steg och vårt agerande.”

Vilken verklighet lever Wallin i, följde han samma avtalsrörelse som vi? Det var ju SEF som följde IF Metalls, LO-toppens och Svenskt Näringslivs agerande, inte tvärtom!

Låt oss ta ytterligare ett exempel. Den 31/3 blev IF Metalls avtal på 2,2 procent klart. Dagen efter skriver Jonas Wallin på sin Facebook-sida: ”Under gårdagskvällen och långt in på natten bombarderades jag av mail och meddelanden från våra medlemmar. De var minst sagt förbannade över nivån på löneökningar som industrin träffat avtal på.” Två veckor senare sluter alltså Sef ett avtal på samma lönenivå som industrin. Jonas Wallin uttalar sig: ”Jag är väldigt nöjd med innehållet i avtalet.” Vår förbundsordförande är alltså väldigt nöjd med en lönenivå som han vet att hans medlemmar är förbannad över! Varför strejkade vi inte för att bryta märket? Varför blev avtalsrörelsen ingen framgång? Våga diskutera frågorna med medlemmarna och våga vara självkritiska. För det blir inte trovärdigt när man slår sig för bröstet om hur förbannat bra allting gick i avtalsrörelsen, som på ledarsidan i senaste Elektrikern.

Hur kan man få 2,2 procent löneökning till en framgång när man krävt 3,2 procent.? Framförallt när kravet motiverats med att direktörerna ständigt blir rikare på arbetarklassens bekostnad. Lönernas andel av ekonomin är idag nere på samma nivå som på 1910-talet. En tid innan allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag och lagstadgad rätt till semester.

Fackets roll måste vara att bryta kapitalisterna i Svenskt Näringslivs makt, både på arbetsplatserna och i samhället. Ett första steg borde ha varit att med strejkvapnet visa att Sveriges arbetare inte accepterar att deras arbete blir vinster istället för mer löner och välfärd.

Frågan till Jonas Wallin och övriga ordföranden i 6F-förbunden blir därmed, hur arbetarklassens makt ska öka i samhället? Hur ska vi sänka direktörernas lön och höja vår egen? Hur ska arbetarklassen lägga beslag på aktieutdelningarna på 243 miljarder om ni ständigt accepterar att företagens vinster ska styra LO fackens lönekrav?

Olof Gradin, Jens Hardewall, Julius Nilsson, Karl Strandberg

Medlemmar i SEF och Kommunistiska Partiet

 

Förbundsordförande Jonas Wallin svarar: Avtalsrörelsen var en framgång!