Mötte en kvinna för en del år sen som var uppvuxen med en förälder som sa:

”Gå inte på fransarna.”

Alltså mattfransarna, för hade föräldern kammat dem.

Tror vi alla har varit i närheten av att besöka det perfekta huset, bli bjuden på den perfekta middagen eller gå på den perfekta gräsmattan.

När vi plötsligt märker att vi befinner oss i en miljö som är så fin att vi knappt törs röra oss i rädsla för att göra fel, smutsa ner eller inte säga ratt sak.

Vi tänker; satte jag mig på rätt stol nu, drack jag ur rätt glas och är skjortan tillräckligt struken. Herregud vad de har städat, får man gå på mattan? I höstas hittade jag en mössa i en butikskedja som hade texten Perfection på kanten.

Jag kunde inte låta bli att köpa den då jag tänkte att jag kunde få användning av den i nån föreläsning om våra liv. Tänk att folk vill ha en sån mössa?!

Så mycket i våra dagar handlar om perfektion, att uppnå det perfekta.
Det perfekta hemmet, den perfekta relationen, den perfekta barnuppfostran och den ultimata fritiden.

Ingen kan längre cykla utan cykelbyxor, ingen kan gå utan att räkna steg för om man går 10 000 steg då är det perfekt.

Om vi har en kaffemaskin, då kan vi få det perfekta kaffet. Sjuårs-kalaset på leklandet borde ju bli perfekt. Och om vi kan dränera huset på semestern, ja då!!, blir det bra.

Våren är här och projektens tid är inne. Nu ska alla drömmar och önskningar om det perfekta börja ta sin form. Den perfekta uteplatsen, det ultimata garaget, odlingen som ska bli finast på gatan.

Det är ju underbart med projekt, men vi bör nog skrota tanken på det perfekta. Risken finns att vi i jakten på det perfekta jagar bort det goda. När det bästa kommit in går kanske det goda ut.

Med våren kommer också att vi öppnar våra dörrar oftare. Vi går ut och vi går förhoppningsvis in till varandra. Att någon kommer in till dig ska vara en glädje, inte en panik över ”hjälp jag har det inte perfekt här”.

Inte minns jag hur grannarna hade städat när jag var barn. Inte minns jag om soffan de hade var dyr eller inte. Dit man ville gå tillbaka var där det var kärlek man mötte, kärlek och välkomnande ögon. Ett saftglas och en bulle, smutsiga skor och kladdiga händer, en kaffetermos på trappan och en svettig t-shirt.

Så är det fortfarande. Vi minns de stunder vi möts av värme och öppenhet. Vi minns de stunder när vi får vara oss själva i en generös miljö.

Vi byggs upp av möten med andra människor. Åh vad jag önskar att våra dörrar var mer öppna, att det var enklare, närmare till varandra.

Sluta göra det så komplicerat, ingen kommer minnas dina tre rätters middagar. Men de kommer minnas din välkomnande blick.

Ingen kommer minnas ditt pulsband, men grannens unge kommer djupt i sitt hjärta minnas att du stannande och pratade till honom.

Man får ha det hur fint man vill, bara man bjuder på det, låter andra ta del och ger dem frihet.

Hellre en sommarstuga full av kärlek än den perfekta inredningen.