Vi är mitt uppe i den besvärliga svenska avtalsrörelsen där det första strejkvarslet är lagt. Löneförhandlingar av den här omfattningen är något som gör att de flesta fackföreningsmedlemmar intresserar sig lite extra för fackets verksamhet och undrar hur det kommer att gå?
Sak samma händer i Tyskland där exempelvis IG Metall med sina nästan 2,3 miljoner medlemmar driver lönekrav på nivån fem procent.
Men förutsättningarna för förhandlarna är helt olika när det gäller att fatta beslut. Och för fackets medlemmar att direkt påverka förhandlingarna.

De svenska förhandlarna förankrar kraven i sina organisationer via medlemsmöten och genom de förtroendevaldas medverkan. Men i förhandlingarna kan förbundsstyrelsen fatta beslut både om konflikter och att acceptera avtal. Församlingar av förtroendevalda som exempelvis avtalsråd är enbart rådgivande. För den enskilde medlemmen återstår att vänta på information och instruktioner från ledningen.

I Tyskland finns däremot regler inskrivna i grundlagen för hur beslut ska fattas vid arbetsmarknadskonflikter. Innan en förbundsledning kan fatta beslut om strejk måste en sluten medlemsomröstning genomföras på arbetsplatserna. Först om 75 procent av medlemmarna röstar för strejken får förbundsledningen fatta beslut om stridsåtgärden. Innan ett nytt avtal skrivs på ska en ny omröstning genomföras. Här räcker det med att 25 procent röstar för avtalet för att det ska godkännas. I England finns liknande regler med den skillnaden att medlemmarna måste rösta via post.

Det här betyder att de tyska förhandlarna måste ha en bra känsla för vad medlemmarna tycker. Om man går till en omröstning och inte uppnår 75 procents majoritet är det en kraftfull signal till motparten om att man inte har stöd för sina krav.
Ett sätt att både hantera den saken och samtidigt sätta press på motparten är så kallade varningsstrejker. Det är en kort strejk, kanske bara en timme, som en fackförening med stöd i lagen och utan omröstning kan genomföra på ett företag. När en varningsstrejk är avslutad hoppar den ofta vidare till ett annat företag. Vi ser ofta nyhetsinslag från Tyskland med demonstrationer utanför fabriksgrindarna i samband med varningsstrejkerna. Där deltar ofta både medlemmar och icke medlemmar. Deltagandet i demonstrationen är samtidigt en temperaturmätare för förhandlarna inför en strejkomröstning. Om det blir stort deltagande, särskilt av icke medlemmar, är det goda förutsättningar för att vinna en strejkomröstning.

Min egen erfarenhet av medlemsomröstningar kommer från 70- 80-talet som löneförhandlare för de 1000 medlemmarna vid järnverket hemma i Smedjebacken. Vi införde beslutande medlemsomröstningar i Folkets Hus innan ett avtal skrevs på. Företaget protesterade första gången – vi ansågs inte beslutsmässiga – men inställningen ändrades snart när man upptäckte att när en omröstning godkänt ett avtal var det också accepterat. Och deltagandet i mötena var oftast högt. Det var förstås väldigt nervöst för oss som förhandlat ibland. Det var svårt att inte påverkas av de mest aggressiva kritikerna. Men röstningsresultaten genom åren lärde mig att de sällan representerar majoriteten.

Vilken väg är då mest demokratisk? Jag lämnar den frågan till dig som läsare…

PO Bergström