Det är onsdagen den 6 april. Vi ”slår ihop” de sista sidorna i detta nummer av Elektrikern. Elektrikernas förhandlare sitter i detta nu i förhandlingar med motparterna Eio för Installationsavtalet och Efa för Kraftavtalet. De stora förhandlingsdelegationerna sitter på plats för att ta beslut. Det kan gå fort, det kan ta tid. Det är så mycket mer än att bestämma en procentsiffra, när man tar beslut om att godkänna ett avtal.

 

 

Det är möjligt att avtalet är klart när tidningen hamnar i din brevlåda. Då har du säkert hört om det på något sätt. Det kan också vara så att det blir fortsatta förhandlingar länge än.
Resultatet får du följa på vår webbsida tidningenelektrikern.se och i nästa nummer av tidningen.
En del jämför avtalsförhandlande med ett schackspel, där man aldrig kan veta vad motpartens nästa drag är. Andra beskriver det som en hiss. Det går uppåt och plötsligt kan någon trycka på knappen till källaren och så får man börja om.

 

 

Förhandlingarna för Elektrikerna verkar ha rullat på ganska lugnt detta år, som ett schackspel. Arbetsgivares påståenden om att Elektrikerna är de värsta konfliktsökarna med de flesta varslen, verkar ha kommit på skam.
Precis när jag skriver detta, så ringer det också en medlem ute i landet. En av alla dessa arbetare som fått betala med sin hälsa. En person som i dag har sjukpension men som känner att han blivit åsidosatt av alla instanser. Han kan inte arbeta längre, och när kroppen tagit slut tar det också på den psykiska hälsan.
– Nej jag orkar inte framträda i tidningen, säger mannen i telefonen. Det är för jobbigt psykiskt.

 

 

Men hans historia är nog så viktig att beskriva. Han är inte ensam i sin sits. Han är inte ensam som tvingas avstå från att berätta, för att få behålla den hälsa han har kvar.

Det är ett gissel med alla arbetsskador och arbetsolyckor. Många är de människor som får känna ryggen ge med sig på grund av arbetet. Många är de människor som tvingas leva med en kroppsdel som inte fungerar som den tänkt, på grund av en olycka på jobbet. Många är de människor som på grund av stressen tvingas lämna arbetsgemenskapen när de ”går in i väggen”. Många är de familjemedlemmar som en dag får beskedet att en familjemedlem aldrig kommer hem igen.
De som drabbas får ofta strida för sin rätt. Och det får de göra när de som är som ensammast och som svagast. Här måste samhället, arbetsgivarna och facket gå in till hjälp när behovet av stöd är som viktigast.

 

 

Det finns ett visst skyddsnät. Men det räcker inte. Samhället har dessutom ryckt undan en del av skyddsnätet och klippt sönder det. Nu försöker man laga ihop en del av nätet. Men nätet är väldigt trasigt.

 

Per Eklund
per.eklund@daladem.se

 

Tummen upp

Stridsviljan ute på arbetsplatserna. Viljan att stå upp för rätten till schyssta villkor.

 

 

Tummen ner

Den feghet som många med alldeles för mycket pengar besitter, när de som utnyttjar skatteparadis för att få egna förmåner.