• Foto: Tomas Nyberg

 

Mycket tyder på att det blir en längre och mer stridbar avtalsrörelse i år än på lång tid.
Alla väntar på Industriavtalet och där är man definitivt inte överens.

 

Det är en vecka kvar tills att avtalen för tre miljoner svenskar går ut. Avtalen som styr det mesta av regelverket och lönerna på våra arbetsplatser.
Och det ser mer osäkert ut än på många år.
De senaste avtalsrörelserna har LO-facken haft en samordning och en gemensam syn på hur man ska agera och vilka nivåer som krävs. Det har inte varit gnisselfritt, men man har tagit ett enigt beslut för alla LO-facken och det har lett till ett gemensamt agerande.

I år lyckades man inte med detta. Mycket på grund av att man inte lyckades ha en gemensam syn på hur man ska ta strid för att höja lönerna för kvinnorna. De två största fackorganisationerna, Kommunal och IF Metall hade en syn och de andra LO-facken en annan syn. Därmed konstaterade LO-styrelsen i höstas att det inte blir någon samordning av de hundratals kollektivavtal som går ut sista mars.
En annan frågeställning som har påverkat förhandlingarna om nya avtal är synen på ”märket”. Är det Industriavtalet för metallarbetare, pappersarbetare, grafiker, livsmedelsarbetare och tjänstemän i industrin som ska styra nivån på lönepåslag inom alla avtal eller inte.
Industrifacken gick tidigt ut i höstas och krävde 2,8 procents löneökning på ett år efter att ekonomer gjort sina beräkningar.

När LO-samordningen misslyckades samordnade sig i stället 6F-facken. I den samordningen finns Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och Seko. De krävde innan jul 3,2 procents löneökning på ett år. De hade också ekonomiska beräkningar om Sveriges ekonomi som grund för sina krav. Facken inom 6F har också framfört synpunkter där man menar att det inte är självklart att det är avtalen i industrin som ska vara vägledande.
Snart följde Musikerna med i 6F-samordningen. Handels krävde ett lönepåslag som var ännu högre, 3,3 procent.
Men alla arbetsgivarorganisationer har varit tydliga. De förhandlar bara om en lönenivå som sätts i Industriavtalet.

Svenskt näringsliv har varit betydligt mer samordnade än facken både när det gäller arbetsvillkor och lönenivåer. Kraven om endast 0,5 procent lönepåslag har figurerat.
På avtalsområde efter avtalsområde har arbetsgivare krävt förändrade arbetstider. Mer lokal flexibilitet och flexibilitet med olika långa arbetsdagar och arbetsveckor. Förslagen från arbetsgivarna har varierat för de olika avtalsområdena.
Byggarbetsgivarna och Måleriföretagen vill få bort ackorden från byggena. Något som retat upp facken rejält.
Till detta kommer kraven om sänkta ingångslöner. De flesta facken kräver å sin sida höjda ingångslöner.

I påsk sitter IF Metall och GS-facket(grafiker, skog- och trä) med sina motparter och så kallade opo(opartiska ordförande).
Signalerna är att de står mycket lång ifrån varandra.
Och innan det finns något avtal i industrin och vad arbetsgivare och en del fackliga organisationer kallar ”märket”, så vägrar arbetsgivarna på alla andra områden att förhandla om lönenivån. Även företrädare för SKL(Sveriges kommuner och landsting) säger att man väntar på industrin.
”Det är ingen mening, de vägrar”, säger en facklig företrädare.
Så på många områden sitter man och förhandlar om arbetstider, restidsregler, heltidsregler, beredskap och allt det där andra som är så viktigt i ett kollektivavtal.
”Vi fortsätter och tuggar på”, säger man från flera håll.

På några håll har det dock varit tuffare tag. Byggnads lämnade förhandlingarna med sin motpart BI, när arbetsgivarna gick ut och påstod att Byggnads krav skulle kosta 20 procent högre kostnader. Kommunal kom sent in och höjde sina krav.
Tuffast så här långt är det i måleribranschen. Målarna har varslat om strejk från den 8 april. Måleriföretagen har kontrat med lockout på exakt samma arbetsplatser. Frågan är väl om Målarnas samarbetsfack inom 6F avvaktar Målarkonflikten, eller går in med stödåtgärder, eller varslar på sina håll. Det kan bli så att det förhållandevis lilla måleriavtalet blir nån form av stridens centrum.

Med tanke på varselregler om sju arbetsdagar, lär målarstrejken bli den första arbetsnedläggelsen från fackens sida. Men mycket talar väl för att det inte blir den enda. Blir det stridsåtgärder inom industrin, vilket IFMetalls ordförande varnar för, så kanske den startar efter Målarkonflikten, och kan därvid tvingas att förhålla sig till de högre lönekraven från 6F.
Men några diskussioner om löner blir det inte förrän IFMetall och Teknikföretagen är överens.
Så vi får nog vänta på några klara avtal. Efter sista mars är det avtalslöst och därmed möjligt att ta till stridsåtgärder.
Svensk fackföreningsrörelse och Svenskt näringsliv lär få många övertidstimmar för ”nattmanglingar”. Risken att en del av stridsfonderna på båda sidor måste lösgöras.

 

Per Eklund
per.eklund@daladem.se