Det är mycket tal om flyktingkatastrof, terror och rädsla. Flyktingfrågan och våldet har varit påtaglig. Det händer mycket och det är brutalt. Det får inte få oss att tappa vare sig besinning eller tilltron till solidaritet, öppenhet och gemenskap. Eller att våga gå vidare i livet, bygga bort brister och investera så att vi kan förbättra samhället. Rädslan är på riktigt, liksom viljan om ett tryggt och bra liv.

Att bygga över 100 000 nya bostäder, lägga ny räls, ordna vatten och avlopp, bygga nya lokaler, rusta upp vården, satsa på utbildning, ta hand om varandra och verka för en god integration, det ger hållbar trygghet. Att bygga bort arbetslösheten, skapa ordning och reda på arbetsmarknaden, det ger också trygghet. Det har LO och 6F krävt länge då Sverige – inte minst under alliansåren – rustade ner samhället.

Socialdemokratins och Alliansens underlåtelser är att man inte byggt tillräckligt med bostäder och inte lyckats tackla arbetslöshet och därmed ett växande utanförskap. Samma är det med integrationspolitiken. Många av våra förorter i storstäderna är hårt segregerade. Det finns så mycket statistik kring detta att frågan inte ens behöver tjafsas om.

Nu försöker Sverige vara anständigt i en flyktingkatastrof. Men vi är som samhälle dåligt rustade att snabbt ta emot så många. Sedan vi lade ner invasionsförsvaret har vi ingen motsvarande kapacitet inom de civila myndigheterna. Varken för stora flyktingströmmar eller större katastrofer som skogsbränder eller omfattande elavbrott.

Anständigheten mot de människor som flytt för sina liv handlar ytterst inte om själva mottagandet. Det handlar om fortsättningen på resan – riktiga bostäder, skolundervisning, hälsovård och en praktisk möjlighet att bli en del av det svenska samhället. Många kommuner har i flera år främst sparat och slimmat sina verksamheter. De ha misslyckats med att ordna bostäder till rimliga ekonomiska villkor. Man snålar inom vård och omsorg, kvinnorna sitter fast i ett deltidsträsk trots stora behov inom äldreomsorg.

Nu handlar det om en nationell kraftsamling för att rusta upp Sverige – för svenskarna och för flyktingarna. Och det saknas verkligen inte arbetsuppgifter, det finns många viktiga jobb som behöver bli utförda och så mycket fysisk infrastruktur som behöver moderniseras. Arbetarrörelsen har lyckats med det tidigare – det är ingen ny utmaning. Men många bland dagens yngre generationer har glömt historien.

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Precis så är det. Jag tycker att partierna, arbetsgivare och fack nu borde samla ihop sig för att bygga Sverige starkt igen. I en värld som brinner kan vi inte sitta och småtjafsa i den svenska ankdammen. Nu behövs resoluta tag!

Jonas Wallin