• Elektrikern Anders Lindholm arbetar vid Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall (SFR) som rymmer 63 000 kubikmeter och som bland annat fylls med filter, verktyg och skyddskläder från driften vid kärnkraftverken. Foto: Curt Isaksson

  • Elektrikern Anders Lindholm arbetar vid Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall (SFR) som rymmer 63 000 kubikmeter och som bland annat fylls med filter, verktyg och skyddskläder från driften vid kärnkraftverken. Foto: Curt Isaksson

  • Leif Mattsson är ansvarig för systemprojektering av Kärnbränsleförvaret. Han sitter på en attrapp, som har samma diameter som de kopparkapslar som ska förvara det högaktiva avfallet. Foto: Curt Isaksson

  • Ett helt system med sex mil tunnlar och ett område på fyra kvadratkilometer ska ligga djupt nere i urberget. Kapslarna omges av en buffert med bentonitlera. När den underjordiska anläggningen till slut förseglas fylls också tunnlarna med bentonitleran. (Illustration: SKB)

  • En illustration till de underjordiska tunnlar som sedan 1988 förvarar låg- och medelaktivt driftavfall från de svenska kärnkraftverken. Bergrummen och silon ligger under havsbotten intill kärnkraftsanläggningen vid Forsmark. (Illustration: SKB)

  • Inom det rödmarkerade driftområdet, till höger om de reaktorer vid Forsmark som är i drift i dag, skall enligt planeringen det högaktiva avfallet deponeras 500 meter under jord. Detta är ett fotomontage och inte en exakt layout för hur området kan se ut i framtiden. Fotomontage: SKB

  • Sammanlagt ska enligt planerna 6 000 kopparkapslar förvara det högaktiva avfallet. Varje kapsel är fem meter lång med en diameter på en meter. Foto: SKB

För ett halvt sekel sedan startade Sveriges första kärnkraftsreaktor för kommersiell produktion av el. Ännu har inte det avgörande beslutet klubbats om slutligt förvar av det högaktiva radioaktiva avfallet.
Enligt planerna ska avfallet förseglas djupt nere i urberget i norra Uppland vid Forsmark.

 

 

I ett yttrande i somras förklarade Strålsäkerhetsmyndigheten att man var försiktigt positiv till den långsiktiga säkerheten.
Vid driften i kärnkraftens reaktorer bildas mycket giftiga ämnen med radioaktiv strålning. I det slutliga förvaret måste omvärlden skyddas från avfallet i minst 100 000 år. Tanken är svindlande. Hur är det möjligt att konstruera en säker anläggning för så lång tid?

 

 

Runt om i världen försöker expertis hitta en lösning på problemet. I vårt land arbetar sedan början av 1970-talet Svensk Kärnbränslehantering (SKB) med projektet. Bolaget ägs av kärnkraftsproducenterna.
En regnig sommardag visar SKB:s kommunikatör Erica Wallin runt på den plats i skuggan av Forsmarks kärnkraftverk, där avfallet ska deponeras. Havet tränger in i vikar i landskapet, här finns gott om kärr och gölar, och geologerna har de senaste decennierna perforerat den kalkrika jorden med flera hundra meter djupa borrhål.

Erica betonar att personalen på SKB målmedvetet arbetar för att berätta om sin forskning och sitt arbete för lokalbefolkningen. Det finns skäl till detta. De senaste decennierna har många platser varit på förslag för slutförvar och flera gånger har ortsbefolkningen demonstrerat sitt missnöje. I Lapplandskommunerna Malå och Storuman sade medborgarna nej i folkomröstningar och i Almunge i Uppland och Kynnefjäll i Bohuslän organiserades starka protester.

 

 

Forsmark ligger i Östhammars kommun. Här är den folkliga opinionen dock entydigt uppskattande. Enligt årliga undersökningar är cirka 75-80 procent av kommuninnevånarna positiva till SKB och förslaget att sänka ner det strålande avfallet i det miljardgamla urberget.
Jag pejlar stämningen i centralorten i kommunen och samtalar bland andra med en rastande hundägare. Han har förtroende för experterna och det nya projektet ger arbetstillfällen. Den äldre mannen röstade nej i kärnkraftsomröstningen 1980, men har nu ändrat inställning, oklart om det beror på att han blivit mer informerad eller mer indoktrinerad.

 

 

 

Ibland rapporterar massmedier om planeringen för deponering a det höggradigt radioaktiva avfallet. Det är mindre känt att låg- och medelaktivt avfall från kärnkraftverken sedan slutet av 1980-talet förvaras i bergrum under havet vid Forsmark.

Detta är elektrikern Anders Lindholms arbetsplats. Tunnlar, bergssalar och en stor silo ligger 50 till 120 meter under havsytan och hit transporteras bland annat radioaktiva filter, skyddskläder och verktyg från driften i kärnkraftens reaktorer.
– Det finns plats för cirka 63 000 kubikmeter avfall. I dag är anläggningen halvfylld. Fartyget Sigrid ankrar med laster som transporteras ner i underjorden med ett specialbyggt fordon och travers. Med jämna mellanrum gjuter vi över avfallet, berättar Anders.

 

 

Elektrikern har ansvaret för den el som bland annat driver pumpar och ventilationssystem.
– Cirka fyra liter grundvatten rinner in i förvaret varje sekund och någon gång varje år blir det problem med driften av pumparna. Jobbet är inte alls stressigt. Det är lugnare än när jag arbetade på en elfirma i Östhammar och ryckte ut när det blev strömavbrott hemma hos folk, säger Anders.
Han har alltid en dosimeter fäst på sina arbetskläder, för kontroll av den radioaktiva strålningen från avfallet.
– Det blir inget utslag alls på min arbetsplats . Dosimetern gör faktiskt ett tydligare utslag ovan jord från den bakgrundsstrålning som finns i naturen, berättar han.

 

 

En ansökan om att bygga ut anläggningen är inlämnad till Strålsäkerhetsmyndigheten och till Mark- och miljödomstolen. Här ska skrot och reaktortankar deponeras från de kärnkraftverk, som tagits ur drift. Först ut är det före detta kärnkraftverket i Barsebäck.
Därmed blir Anders arbetsplats kyrkogård för en del av den svenska elektricitetens historia. Reaktortankar från Barsebäck, Ringhals, Oskarshamn och Forsmark ska förseglas under havsbotten vid den uppländska kusten.
Men det svindlande långa perspektivet gäller alltså för det högaktiva radioaktiva avfallet.

 

 

– Vi planerar för en byggstart omkring 2020 efter att regeringen tagit det avgörande beslutet, säger Leif Mattsson, som är ansvarig för systemprojektering av Kärnbränsleförvaret vid SKB.
Tidigare har han arbetat med olika typer av industrianläggningar, men detta är en ny erfarenhet.
– Projektet är unikt. Här finns inga färdiga mallar. Mängder med experter samarbetar, framhåller han.
Arbetet med slutförvaret finansieras av kärnkraftsproducenterna själva, som betalar 4 öre per producerad kilowattimme till en särskild fond. Hittills har projektet kostat 30-40 miljarder kronor och prognosen för slutsumman är cirka 137 miljarder kronor!

 

 

Avfallet ska deponeras i tunnlar cirka 500 meter ner i urberget i kopparkapslar. Tre barriärer ska hindra den giftiga strålningen från att läcka upp till markytan. Först koppar, därefter bentonitlera, en buffert som ursprungligen är vulkanisk aska med stor kapacitet att suga upp vatten, och slutligen det massiva urberget som på den aktuella platsen har få sprickor.
– Vi kalkylerar med en byggtid på cirka tio år innan anläggningen anmäls för provdrift till Strålsäkerhetsmyndigheten. Under byggtiden blir det en stor arbetsplats med upp till 1000 personer, för att sedan under driften gå ner till cirka 225 personer, förklarar Leif.

 

 

Elektricitet ska driva pumpar, ventilation, automation, hissar och många andra funktioner. Leif framhåller att han ännu inte vet hur många arbetstillfällen detta ger för elektriker.
Geologer och hydrologer har undersökt bergets spänningar och flödet av grundvatten. Man anser att förvaret bör stå emot en ny istid när berget trycks samman. Forskare vid KTH anser att kopparn kan angripas av rost, och att det då finns risk för att den giftiga strålningen läcker ut. Experterna på SKB håller inte med och har skickat nya rapporter till granskande myndigheter.

Projektet om slutförvaret handlar också om miljövård. Grundvattnet sänks när nya anläggningar ska byggas och den i Sverige sällsynta gölgrodan hotas. Gropar har grävts och grodorna ska flyttas. Detta migrationsprojekt kostar några hundra tusen kronor; en ekonomisk bagatell i marginalen till mångmiljardprojektet.
Koppar, bentonitlera, grundvatten och berg analyseras. Det radioaktiva avfallet är dock inte bara beroende av vad som i en mycket avlägsen framtid händer i underjorden.

 

 

Uppe på markytan förändras med största sannolikhet människornas liv i snabb takt. Nya värderingar och kunskaper kan på ett i dag helt oförutsägbart sätt påverka förvaringen.
Men redan i dag har cirka 6 000 ton högaktivt avfall producerats, som i väntan på slutlig deponering förvaras i bassänger i bergrum i Oskarshamns kommun.
Om några år kan det unika byggprojektet starta. Gölgrodorna emigrerar i Forsmark.

Curt Isaksson

 

 

Kärnkraft under 61 år

Kärnkraften har varit en av de mest omdebatterade frågorna i Sverige under många decennier.

Den första forskningsreaktorn togs i drift i Sverige 1954 vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under perioden 1972-1985 startade sammanlagt elproduktion vid tolv reaktorer i Oskarshamn, Barsebäck, Ringhals och Forsmark.

Kärnkraften var en av de frågor som debatterades mest 1976, när Socialdemokraterna förlorade valet efter att ha haft regeringsmakten i 44 år. Två år senare avgick Torbjörn Fälldin som statsminister efter oenighet i den borgerliga regeringen om hur kärnkraften skulle utnyttjas.

Haverier vid anläggningar i Harrisburg i USA 1979 och Tjernobyl i Ukraina 1986 intensifierade debatten om säkerheten. Riksdagen beslutade 1980 efter en folkomröstning att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010.

Efter påtryckningar från Danmark togs de båda reaktorerna vid Barsebäck norr om Malmö ur drift 1999 och 2005.

I år har ägarna Vattenfall och Eon aviserat att de vill ta fyra reaktorer ur drift vid Ringhals och Oskarshamn och anger bristande lönsamhet som orsak. Årtalet 2020 har nämnts som slutdatum för driften vid dessa reaktorer.

Cirka 41 procent av den i Sverige producerade elektriciteten hade 2014 kärnkraften som källa.