• Foto: Tomas Nyberg

 

 


Facken inom industrin kräver 2,8 procent i löneökning för sina medlemmar i ett-åriga avtal. Vad övriga fack kommer att kräva återstår att se när det nu inte finns någon LO-samordning att ta hänsyn till.

 

 

 

Industrifacken If Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges Ingenjörer gör sin egen bedömning att 2,8 procent är det lönekrav som industrin klarar utan att förlora konkurrenskraft internationellt. Övriga krav som de prioriterar i avtalsrörelsen är fortsatt utbyggnad av delpension/flexpension, en ny modell för systematiskt jämställdhetsarbete och åtgärder för en bättre arbetsmiljö.

 

 

Löneökningarna som industrifacken kräver brukar sätta normen även för andra fackförbund. Eftersom de 14 LO-förbunden inte kunnat enas om gemensamma krav återstår att se om övriga förbund följer i industrifackens spår eller ställer andra krav. Redan innan LO-samordningen sprack samarbetade Målareförbundet med övriga förbund i 6F. Deras gemensamma arbete i avtalsrörelsen har blivit intensivare. Förbunden utesluter inte att fler förbund kan ingå i denna avtalsplattform.
– Industrifacken menar att löneökningar på denna nivå är vad industrisektorn tål för att sysselsättningen inte ska påverkas negativt. Man har dock inga krav på särskilda satsningar på lågavlönade grupper, konstaterar Elektrikerförbundets avtalssekreterare Urban Pettersson och övriga 6F-förbunden i en gemensam kommentar som fortsätter:
– Vi jobbar just nu med att ta fram en avtalsplattform som tar hänsyn till de medlemsgrupper som tillhör våra förbund. Ambitionen är att kunna presentera en plattform och lönekrav i god tid innan avtalsrörelsen drar igång på allvar.

 

 

Anders Weihe, Teknikföretagen tycker att industrifackens krav är orimliga:
– De är alldeles för höga. Det leder till försämrad konkurrenskraft och naturligtvis till att människor förlorar arbetet, säger han till Ekot, Sveriges Radio.

 

 

Helena Forsberg