Det händer saker i vårt samhälle.
En del av oss ser det, en del väljer att inte se. Den proletära delen av medborgarskaran är förda bakom ljuset, och det är upp till oss att få dem att se.

 

 
Vad vi faktiskt får betalt för den tredjedel av dygnet vi ägnar åt lönearbete, i förhållande till vad vi producerar, har inte på hundra år varit såhär lågt.
Trots detta lever vi i ett starkt konsumtionssamhälle. Om våra löner sänks, hur kan vi fortfarande konsumera som vi idag gör?
Allt du idag köper och förbrukar är producerat i ett annat land. Vi köper kläder ifrån Kambodja, och TV ifrån Taiwan.

 

 
Den billiga massarbetskraften som krävs för att tillgodose våra krav på billiga varor hittar du inte längre i vårt land, eller grannländer.
Säg, har du någonsin ägt en dator med märkningen ”Made in Sweden” på? När köpte du ett par jeans producerade i Sverige senast?
Hade vi valt att köpa varor som producerats av våra vänner och bekanta så hade lönesänkningen blivit betydligt mer påtaglig, men nu när vi konsumerar varor ifrån länder med billigare arbetskraft och lägre miljökrav så kan vi fortsätta leva ovetande.
Det lidande och förtryck som hör industrialiseringen till ser vi inte längre här i Sverige.

 

 

Vi ser det inte heller i Norge, Danmark, Finland eller Tyskland.
Faktum är att den syns knappt någonstans i västvärlden idag. Alla dessa länder väljer att importera konsumtionsvarorna från samma länder som oss,
och vi koncentrerar då all ondska i ett fåtal länder, så långt bort att vi slipper se det.
Eftersom vi kan vår historia, så vet vi också vart vi är på väg. Sverige har gått ifrån en ovan industristat, till en avancerad, och nu ett tjänstesamhälle.
Vi vet att Kina idag är en avancerad industristat, men vad händer när de skall ta steget över till nästa nivå?

 
Vad händer när de inte längre ser samma lönsamhet i att producera inom landet, och väljer att importera? Vem skall tillgodose den ökade efterfrågan?
Vilka länder skall vi då lägga under oss för att kunna upprätthålla vår standard, och dessutom känna att vi får en ökad livskvalité?
Hur länge kan vi fortsätta innan det är dags för vårt samhälle att lägga sig längst ner i kedjan?
Jag har ingen lösning på problemet, men jag vill väcka tanken och skapa debatt.

 

 

Johan Spontòn,
Facklig inspiratör