För en tid sedan gick Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor ut och föreslog införandet av en samvetsklausul som skulle möjliggöra för vårdpersonal att vägra att utföra aborter på sina patienter.
Förslaget mottogs inte med någon större entusiasm, istället blev många mycket upprörda och kritiken kom snabbt haglandes.
Om vi enligt våra egna preferenser kan välja vilka arbetsuppgifter vi vill utföra och inte, blir vardagen snabbt ohållbar. De som utför sjukvård i statens namn måste göra det utifrån ramarna staten ger; de är verktyg, inte egna moraliska instanser.
Självklart måste samvetet finnas med, men öppenhet och respekt för andra människors liv och upplevelser måste vara det viktigaste. Vårdens uppgift är att vårda, inte att döma.

 

 

 

I en demokrati är de lagar som stiftats gemensamma överenskommelser. Aborträtten har varit lagstiftad sedan 1970-talet, för att fastslå den trygga vård och valfrihet alla människor har rätt till.
Rätten till abort är alltså gemensamt bestämd, och inget som kan eller bör upphävas av en enskild individ. Om detta vore en praktisk möjlighet skulle detta dömande lätt ta sig in på alla områden inom vården; rökare ska inte ha rätt till vård, inte heller överviktiga.
Samma gäller då för de som förvärvat idrottsskador eller kanske kört för fort och krockat. Bara de som inte på något sätt har sig själva att skylla kan vara säkra på att få vård, och vilka är i dagens samhälle det?

 

 

 

Viktigt att poängtera att det här också faktiskt föreligger ett personligt ansvar. Vi som människor kan och bör se till att våra egenheter och preferenser inte kränker eller förstör för andra; däri ligger samvetets funktion i denna fråga.
Om man hatar aborträtten kanske man inte borde söka jobb på en klinik där detta utförs, precis som att man nog inte borde arbeta på förskola om man avskyr barn, eller bli busschaufför om man inte klarar stadstrafiken.

 

 

Ronny Wenngren
förhandlingschef Elektrikerförbundet