Foto: Tomas Nyberg

Första maj, första maj varje sliten kavaj kunde i år bytas ut mot varje dyngsur kavaj, då vädergudarna bokstavligen öppnat sin syndaflod mot det demonstrerande proletariatet.

Proletariatet kanske idag inte utgör merparten av massorna under demonstranternas röda fanor och slagkraftiga plakat, men fanornas handbroderade texter och budskap vittnar dock om en tid då det arbetande proletariatet gick man ur huse på förstamaj och anslöt sig till de kilometerlånga tågen.
Årets första maj samlade endast ett hundratal personer i den gamla stolta textilarbetarestaden Norrköping och det går nog inte att skylla på regnet heller, då förra årets firande inte lockade särskilt fler.
Den tappra skaran som trotsat regnet kändes inte speciellt proletär heller för den delen, de flesta var precis som mig ombudsmän, heltidspolitiker eller kommunalråd. Blåsorkestern från Finspång som utgjorde tätskiktet framför fanborgen, fyllde nog i ärlighetens namn upp en tredjedel av tåget.

När demonstrationståget passerade lägenhetsbygget bredvid idrottsparken, blev den nutida verkligheten och symboliken påtaglig på ett illustrerande sätt.
Verksamheten inne på bygget var i full gång, mitt under självaste förstamaj, proletärerna inne på bygget tog en kort paus när vårt minimala tåg av ombudsmän och heltidspolitiker vandrade förbi, det gick nästan att skåda ett visst leende och förakt bland dessa hårt arbetande män när vi vandrade förbi till tonerna av arbetets söner.

Efter några hundra meter längs södra promenaden svängde vår skara av proletära ombudsmän in på drottninggatan, där fyrans spårvagn trängs med handlande och öldrickande norrköpingsbor. Ölhaksgästerna hade dock på grund av vädret flyttat in till sportbarens värmande bardisk. Galleribesökarna beskådade oss dock ute i regnet, precis som EU-migranterna som ville ha påfyllning i sina för dagen vattenfyllda pappersmuggar.
Det kändes nästan tragikomiskt med alla dessa intryck under vår marsch genom Norrköping, där gästarbetande polacker beskådade oss med förakt, fredagslediga norrköpingsbor med ett skål och EU-migranter med ett trasigt leende.
Jag själv och en stor del av övriga förstamajfirande tillhör en priviligierad skara människor med makt och inflytande. Vi behöver inte vänta på sms:et som kanske kan ge oss pengar för dagen så att vår näsa hamnar på rätt sida om vattenlinjen, vi bor inte i en bil eller under någon bro.
Möjligtvis kunde vi välja samma väg som det belånande och överkonsumerade proletariatet, de som dagen till ära fyllde shoppinggalleriorna eller stadens ölkafé, där kunde vi drömma oss bort till fornstora dagar, då Palm och Sträng höll möten för den hungrande massan.

Förstamajfirandet bör göras om, det måste bli en folklig fest där alla känner samhörighet. Med allt glesare tåg, som mest består av ombudsmän, partifunktionärer, och heltidspolitiker finns ingen folklig förankring, det blir mest ett jippo för den redan frälsta skaran.
Firandet måste förändras om det överhuvudtaget skall vara kvar, ett sätt kanske är att tona ner partipolitiken, eftersom många starkt kopplar samman firandet med socialdemokraterna. Mindre än fem procent av befolkningen är medlemmar i ett politiskt parti, strax under en procent är medlemmar i Socialdemokraterna.
De fackliga organisationerna har tillsammans närmare åttio procent av löntagarna som medlemmar, vilket innebär 3,5 miljoner löntagare.

Det kanske är dags att tänka utanför boxen och låta gamla hederliga kor slaktas, LO förbunden kanske borde ta initiativ till en arbetets dag för alla fackmedlemmar oavsett centralorganisation. Dessa sammankomster behöver inte vara fria från politiska budskap, tvärt om, arbetstagare från alla led, vill ha bra sjukvård, barnomsorg, ett fungerande socialförsäkringssystem och så vidare.
Det går nog att ordna sådana sammankomster så att de blir riktiga familjefester och även innehåller radikala budskap, utan medverkan från partifunktionärer, ombudsmän och kommunalråd.

Hans Andersson