Det har varit val, och debatterna innan har avlöst varandra likt högsommarens åskväder.
Vi var säkert många som inför valet lockades att göra nyhetssidornas valundersökningar, där du genom att svara på 10-20 frågor fick veta precis hur du skall rösta. Detta ligger väl i tiden, där snabba svar är allt vi önskar, och besvärliga ställningstaganden likaväl kan kvitta.
Resultatet av detta blir som det blev. Är du en strategisk politiker positionerar du dig i olika sakfrågor så du fångar rådande samhällsopinion.
Precis som besvärliga ställningstaganden så är grunden till de problem som finns svåra att förstå. Istället väljer man att tro på en mindre logisk, men ofta betydligt enklare förklaring.

Hur blev det såhär? Just att vi låter sakfrågor tillsammans med lättja styra våra politiska val och ställningstaganden. Detta tyckte jag mig märka väl i de debatter som satte ton inför valåret, där ideologi diskuterades mindre än det Svenska rymdprogrammet.
I och med att vi flyttat fokus i debatten från ideologi till sakfrågor, så har vi öppnat upp för ödestigna konsekvenser. Ett konservativt parti kan få dig att tro att det är ett arbetarparti och ett fascistiskt parti har tagit plats i Sveriges riksdag utan att behöva göra ett öppet ideologiskt ställningstagande.
Nu vill jag inte att ni skall tro att detta är unikt för högerblocket. Tvärt om.

Om du frågar din närmaste Socialdemokrat var partiet står ideologiskt får du troligtvis det trevande svaret att de är demokratiska socialister. Nu ger jag mig ut på djupt vatten, det vet jag, när jag säger att det är fel. Demokratiska socialister var något som Olof Palme myntade 1982. Där och då var socialdemokraterna demokratiska socialister. Men mycket har hänt sedan dess.
Under åren har Socialdemokraternas ställningstaganden och beslut bidragit till en ideologisk förskjutning åt ena eller andra hållet. Oavsett om det gäller att sälja ut delar av välfärden eller vilka du bildar regering med, så gör du en ideologisk förflyttning. Detta gäller samtliga partier.
Viss glidning är rimlig inom den demokratiska socialismen, men eftersom diskussionen inte förs, så finns det inte heller någon som granskar hur långt ett parti flyttar sig.
Om partierna börjar debattera på ett ideologisk plan så kommer nivån och klimatet att förändras radikalt. Vi behöver inte längre lyssna på Magnus Manhammar (S) debattera kollektivavtal med Sven-Olof Sällström (SD) till exempel, eftersom skillnaden i de bådas ideologiska ståndpunkt är väldigt tydlig

Lyfter vi fram de ideologiska grunder partierna vilar på, ser på deras likheter och skillnader, blir dessa tydligare och aldrig mer kommer ett konservativt parti lyckas framstå som ett arbetarparti. Ett fascistiskt parti kommer aldrig bli rumsrent, och ett socialistiskt parti kan aldrig bli kapitalistiskt.
Anledningen till att jag just tar upp Socialdemokraterna i mina exempel är för att jag gillar socialismens tankar och det finns ingens brister du känner lika väl som hos den du älskar.
Detta var mina 498 ord om något jag funderar över. Hoppas det väcker en tanke, en känsla eller en debatt.

Johan Spontón,

politiskt fundersam CR-ledarmot och linjemontör på Infratek.