Det är dags för landets politiker att ta ansvar för demokratin, riksdagen är en samling av människor som ansvarar för närmare tusen miljarder kronor. Riksdagsmännen och regeringen är alla välbetalda, de har betydlig mer än många andra människor i samhället som dagligen på jobbet, i föreningen, i familjen och i sina umgängen tvingas att odla sina relationer med andra människor för att vardagen skall gå ihop. Det är väl inte mycket begärt, att våra folkvalda politiker skall kunna bygga relationer precis som vi andra i samhället, det kan man ju begära.

Fotbollshuliganer framställs ofta som bråkstakar, de skriker nidvisor om varandras lag och ganska ofta blir det även slagsmål. Fotboll väcker känslor och vanliga supportar precis som huliganer har starka känslomässiga band till sina respektive lag. Ett kontroversiellt domslut eller en ful tackling från motståndarlaget, leder ofta till irritation och starka känslor från supportrarna. Skulle motståndarlagets supportar peka finger, kasta något eller sjunga någon nidramsa, trissas konfliktnivån upp rejält, fokuseringen bland supportrarna flyttas från spelplanen till läktaren och koncentrationen fokuserar istället på att överrösta motståndarlagets supportar med nidramsor och tecken.

Kraften bakom detta beteende kan för en utomstående uppfattas väldigt barnsligt och instinktivt, det är nog lätt för en utomstående att jämställa dessa grupper med en uppviglad pöbel. På kommando pekar grupperna finger mot domaren, motståndarlaget, och deras supportrar. Hatet pulveriseras och supportrarna eggar upp varandra i någon slags hybris, där alla känslor och tankar för laget vibrerar ut genom stämband och kroppsliga rörelser. Det är lätt att utifrån fundera någorlunda sansat kring detta beteende, men hur beter sig människor i andra sammanhang?

Våra folkvalda politiker kanske inte beter sig på ett exakt likadant sätt, det förekommer ju inte slagsmål i våra beslutande församlingar. Däremot är fysisk kraftmätning inget ovanligt fenomen i vissa andra länder, där kan man på bästa sändningstid få se högavlönade folkföreträdare slåss i sina parlamentsbyggnader.

I Sverige är våra företrädare dock mer pragmatiskt sinnade, ty den svenska kulturen förutsätter ju lugn och samförstånd. Våra folkvalda politiker räcker bara ut sina tungor mot varandra, pekar finger och låter sina känslor vibrera ut genom stämbanden.

Fingerpekartaktiken syns mest i debatterna inför ett val, men även under pågående mandatperioder. Det är en kraftmätning i att hälla gödsel på varandra, och varje verbalt slag mot sin motståndare bekräftats oftast av jubel och applåder från sina redan frälsta anhängare. Oftast kan dessa redan frälsta anhängare bete sig som fotbollssupportrar när deras lag eller företrädare får in en verbal käftsmäll på sin motståndare, känslorna manifesteras av applåder. Hånskratt och burop är heller inget ovanligt från båda kombattanterna och dess nickedockor.

De politiska partierna är inte representativa längre, det är under fem procent som är medlemmar i landets politiska partier. Med detta som utgångspunkt bör alla politiska partier inse att retorisk polarisering endast frälser de redan frälsta och förmodligen leder till ett ännu större glapp gentemot väljarna. Det råder konsensus i en rad politiska frågor idag, vårt land har utmaningar, absolut, men hur svårt ska det vara att gemensamt hitta lösningar för våra utmaningar? Det är dags att tänka om, när det gäller den känslomässiga argumentationen gentemot sina politiska motståndare och istället berätta vad man som parti själv vill göra och öppna möjligheten till breda lösningar, det bör man förvänta sig av politiker med nästan sextiotusen i månaden.

Hans Andersson